Göteborgsposten – 19 september 1862, sida 1

dessa åsigter äro, för att nyttja ett vulgärt uttryck, en hos mig ,långsamt modnag öfvertygelse. Som jag dock hvarken har tid eller förmåga att åt alla håll försvara mig mot roteskolplanens förfäktare, men befinner mig skyldig att snart offentligen uppträda i egenskap at lagstiftande medlem för folkskoleangelägenheterna, så känner jag mig förplig tad att på det sätt jag kan infor den ärade allmänheten tillkännagifva hvilka åsigter jag ämnar försäkta. Jag är alls icke otillgänglig för motskal, då de åtföljas af andra argumenter än det egna tycket och den fixa meningen att en skolplan måste vara förträfflig derföre att den eller den är dess uppfinnare, men ännu har jag icke kunnat bli ölvertygad att mina sedan många år ullbaka hysta åsigter i förevarande fråga äro ohållbara eller otillämpliga och dersore ämnar jag tillsvidare behålla och förfäkta dem, Man har berättat för mig, med hvad fog vet jag icke då jag icke kommit i tillfälle att sjelf se det, att Göteborgs Handelstidning, med hvars utgifvare jag dock under skolläraremötet i Göteborg hade den glädjen att öfverensstämma i många vigtiga momenter af folkskolefrågan, beskyllat mina åsigter eller mig sjelf — jag vet icke rätt hvilket — för att lida af begreppsförvirring. Då jag icke ämnar disputera med H.-T. om befogenheten af detta omdöme, som ytterst hvilar på det egna tycket, såledas endast är en smakfråga, och dessutom anser mig obehörig att vara domare i egen sak, öfverlemnar jag härmed åt den opartiska allmänheten att fälla den dom öfver min begreppsforvirring eller begreppsreda, hvartill fog förefinnes. Jag har pästått och påstår fortfarande att i ett Samhälle som kallar sig kristligt och åtminstone med munnen och efter husförhörslängden bekänner sig stå på Guds ords grund, det måste vara familjens pligt att bibringa det uppväxande slägtet nödig skicklighet i bokläsning och de forsta elementerna af Kristendomskunskap. Denna skyldighet kan icke hvarken at familjen kastas på Staten eller al denna iräntagas familjen, så vida Staten vill fortfarande grunda sin organiska tillvaro och sitt bestånd på familjehtvet och icke se sig torvandlad till en sammanfösad hop af individer som hvarken hafva samband aller fotfaste. Härmed har jag alldeles icke yttrat mig öfver hvem som skall verkställa denna samuljepligt; jag har blott sagt hvem dess oubesorjande ullhör. Kan min hustru icke sjelt dia sina barn, kan jag icke personligen plöja mina åkrar eller tröska min gröda, så må jag ombesörja att en arnan gör det. Jag kan hvarken tillerkänna Staten rättighet eller päborda honom skyldighet att derom draga torsorg. Här möter man mig genast med den invändningen, att många barn hafva ingen tamiljevärd, hvem skall då görat? Jag frågar blott tillbaka: äro lagarna om förmyndarebestyr och fattigvård så betydelselösa, att dessa samiljehutvudets ställförträdares hela omsorg endast afser de materiella behofven af kläder och föda? Då är min uppfattning alltför svärmisk och idealistisk. . Vidare har jag påstått och påstår fortfarande att eftersom barnet icke alltid såsom sådant forblifver familjemedlem, utan, en gång uppvuxit till mognad, inträder i andra förhällanden både till den lilla familjen och den större familjen, som vi kalla samhället, så behöfves det andra kunskaper och insigter än hvad som under vanliga törhållanden kan inhämtas genom den först omnämnda familje undervisningen, så vida sambället befinner sig i ett fortgående utvecklingstillstånd och icke fortfarande låter sig nöja med förhållandena