Göteborgsposten – 19 september 1862, sida 1

emot min vana blandat med vatten, var förgiftadt. Det finnes ett slags tankar, hvilka likt nåsvisa insekter komma tillbaka till vårt sinne, huru ofta vi än fördrifva dem. Vi vederlägga dem, bevisa dem vara oförståndiga, lemna dem icke i behåll ett enda ben att stå på, och likväl äro de i nästa ögonblick krya som bin och stå säkrare på sina ben än någonsin. Det var just med en tanke sådan som denna jag nu hade att göra. Jag måtte säga Åh! huru mycket jag ville, jag måtte huru mycket jag behagade söka erinra mig att jag lefde i nittonde århundradet, att jag ej spelade en roll i en fransk melodram, att sådane ting som dem jag tänkte på blott förekomma i romaner, jag kunde ändock ej friöra mig från den besvärliga tanken. Jag sade förgäfves till mig sjelf, att det vore löjligt att anse en hederlig man för mördare, blott emedan han hade en egen färg på sina ögon och ett skära på kinden. Det tycktes finnas tvenne olika partier inom mig: det ena utrustadt med starka argumenter och en lugn omdömesförmåga: det andra ett oppositionsparti, hvars förnämsta styrka bestod i ett envist fasthållande vid sitt påstående hvilket icke af alla motsidans argumenter kunde rubbas. Det dröjde icke längre inom oppositionspartiet vann ny styrka genom vissa symptomer, som