Göteborgsposten – 19 september 1862, sida 1

— — sådana de voro i sars och farsars tid. Nekas kan väl icke, att snart s-agdt hela den ekonomiska och till någon del äfven den kyrkliga lagstiftningen i vårt land allt mer och mer lägger an på sjelsstyrelse och härtill fordras icke blott kommunalanda, utan afven en hel del kunskaper, som icke tunnos bland allmogen i farfars eller fars tid, ja som på högst få ställen i vårt land ännu finnas för ens nödtorftigt behof. Här måste Staten träda emellan. Vill Samhället ålägga sina medlemmar nya pligter så måste det sätta dem i tillfälle att sallgöra dessa pligter och här behöfvas i sanning Folkskolan, sådan 1840 års män tänkte sig henne och sådan den blifvit till sina grunddrag lagstadgad i 1842 års Kongl. Skolstadga. Men här stå vi nu vid skiljovägen, idkeligen disputerande med hvarandra hvilkendera vägen ginast och beqvämast leder will det mål om hvilket vi å ömse sidor tyckas vara alldeles ense. Det partiet till hvilket jag i min obetydlighet bekänner mig, håller först deruppå att 1842 års folkskola, behörigen organiserad och befriad trån abedarier, skall kunna uppfylla alla skäliga fordringar på en mot samhällets närvarande utvecklingsstadium svarande folkbildning, skall kunna bibringa samhällsmedlemmarne det kunskapsmått som erfordras för att göra den nya lagstiftningen om 5jelsstyrelse till en sanning. Det andra partiet, vanligen benämndt det rudensköldska, ehuru jag tror det äfven kunde kallas det ekendalska, synes icke kunna fatta ett sådant förtroende till 1842 års folkskola, hvarfore det, i förtviflan om att på denna väg komma till målet, arbetar för att förlägga Ådet för alla nödiga kunskapsmåttet, ungetarligen motsvarande skolstadgans minimum, till rotskolan, småskolan eller hvad man vill kalla den, hvilken också i sig skall upptaga familjens undervisningsskyldighet, således börja från början och för massan af folket vara allt i allom. Vännerna af denna skolplan hafva tydligen insett och redan från början medgifvit att dessa småskolor icke kunde bibringa ett sådant kunskapsmått som andra afden fortgående kommunallagstistningen och samhållsutvecklingen i öfrigt kräfver och förutsätter, hvarsore de, i stället att intaga 1842 års folkskola med i räkningen, töreslagit och ull en del genomdritvit inrättandet af högre folkskolor på landet, med tydligen ullkännagifvet syfte atv vara till För de förmögnares barn och de på hufvudets vägnar bättre lottade. Att i denna plan medvetet eller omedvetet ingår tanken på den egeutliga folkskolans otverflödighet bevisas mer än tillräckligt dels deraf att småskolans kunskapsmått förklarats (vara det för alla nödiga och dels, ja hutvudsakligast deraf att för inträde i den högre folkskolan icke erfordras större mått af förkunskaper än man antagit småskolan kunna meddela. Dessa båda skulle således räcka hvarandra handen, utgöra tvenne sammanhängande länkar i en kedja, alldeles såsom forsta och andra klassen i en tvåklassig elementarskola. Hvad skulle nu den egentliga sockenskolan göra? Jo letva eller dö, hvilket den behagade. Jag påstår icke, tror icke ens att småskolornas förfäktare hade för afsigt att äta ut folkskolan, men nekas kan väl icke att hon lemnades åt sitt öde, då hon icke intogs såsom integrerande del af den omfattande skolplan som framlades för Rikets Ständer och hvarvid man genom vän och väns vänner så bedref saken, att då af 250,000 rdrs folkskoleanslag blott 82,000 rdr bestämdes för vissa ändamål, de öfriga 168,000 lomnades till Kongl. Maj:ts disposition, med föreskrift i aldra första rummet att dermed uppmuntra till småskolors ändamålsenliga inrättande. Till