Göteborgsposten – 19 september 1862, sida 1

min värd der, betraktande mig genom glasrutorna. Ett par gånger inträdde den afskyvärda lilla uppasserskan utan något synbart ärende, och gick sedan åter ut efter att ha gått omkring rummet ett par gånger. Slutligen kom värden sjelf in gick Ingat upp till bordet, der jag satt och såg på det framför mig stående vinet af hvilket jag knappt smakat något. — Det ser ut som skulle ej vårt vin vara i er smak, sade han. — Det är godt nog, svarade jag så likgiltigt jag kunde, Orden ljödo dervid som om de blifvit yttrade i ett kyrkhvalf och genem jernrör förda till den plats der jag stod. Jag var i ett besynnerligt tillstånd, fullkomligt medveten, men ur stånd att kontrollera mina tankar ord och handlingar. Jag tror att min värd stod och tittade på mig, medan jag å min sida blickade upp mot honom och betraktade de inbillade, kring hans näsa och haka hvirflande hjulen, hvilka rent af tycktes surra då de kommo till ärret på hans baka. Nu hördes ett bullrande sällskap inträda i det andra rummet, till hvilket man hade usigt genom glasdörrarne, och värden måste lemna mig för en stund, för att gå och passa upp sina nya gäster. Jag förmodar att jag under tiden föll i lätt slummer, huru mycket jag än ansträngde mig för att hålla mig vaken. Då jag åter vaknade,