Göteborgsposten – 19 september 1862, sida 1

beqväma förlitande på lyckan gifvit vika för oro och ledsnad. Man inser att Washington icke är afgjordt räddadt, att krisen icke är förbi och att såvida ej Pope, MClellan och Ualleck uträtta mera än de hittills gjort antingen i förening eller hvar för sig, och det inom mycket kort tid, skall den goda presidenten bli tillfångatagen i det Hvita huset och förd fången till Richmond, med herrar Seward och Stanton att hålla honom sällskap, samt de konfedererade efter behag kunna utföra sin hotelse att underkasta Washington Donaldsonvilles öde, nedbränna alla dess offentliga byggnader — Hvita huset, Capitolium, Skattkammaren, Postkontoret, Patentkontoret, Marinetablissementet och allt det öfriga; — ifall de ej skulle föredraga att diktera fred från den ryktbara pelargång, der presidenterna i folkets åsyn högtidligen tillträda sitt embete och svära att skydda konstitutionen — negerslafveriet inbegripet. Regeringen måste vara fullkomligt underrättad om sakernas verkliga ställning vid Potomac, ty denna flod och icke Rappahannock har blifvit basen för Washingtons försvar emot den inträngande Södren. Den fortfar ock ihärdigt och enfaldigt att fördölja allt som möjligen kan döljas. Allmänheten emottager dock så pass säkra underrättelser som den möjligen kan få af tidningskorrespondenterna, hvilka irra omkring armåens flanker, men icke tillåtas inträda inom dess linier. Af dessa korrespondenters berättelser, äfvensom af bref från officerare och soldater till deras slägtingar i hemmet synes det klart att de förenade armåerna i Virginien och vid Potomac sväfva i stor fara, att operationsbasen vid Potomac knappast är mera hållbar än den vid Rappahannock, och att om ej nordstatsregeringen i eltte timman vinner en stor framgång, skall presidenten göra väl i att packa sina koffertar och taga sin tillflygt till New York eller Boston. Mr Lincoln berättas ha sagt om general Pope, Åatt han har stort förstånd, stor indolens och stor brist på sanningskärlek. Horu han kommit att till ett öfverbefäl tillsätta denne man, hvars ena goda egenskap så sorgligt ofvervages af två så allvarsamma fel, är ett mysterium, men ej mera höljdt i dunkel än allting annat i detta anmärkningsvärda krig. Popes indolens eller oduglighet synes vara tillräckligt bevisad. Uppbringandet af hans bagage och papper vid Catlettstationen, utfördt af general Stuarts kavalleri, var skamligt nog; men att han skulle tillåta samme officer, att i spetsen för sin trupp för andra gången ofverraska honom, synes tillochmed fråntaga honom rättigheten att anses som: en general af andra klassen. Hans hufvudqvarter var den 26 aug. vid Warrenton Junction, ej särdeles långt från Washington, såsom en blick påkartan visar. På samma dags afton eller tidigt följande morgon lät han, utan att misstanka något ondt, Stuarts kavalleri kringgå hans flank vid Bristow och från denna plats med flygande hast begifva sig till Manassas Junction, der nordstatsregeringen hade samlat en stor mängd förråder. Stuart dödade eller tillfångatog nära hela den styrka som hade i uppdrag att bevaka denna plats, och tog alla de förråder, förnödenheter och kanoner, som man ansåg mödan värdt att medtaga samt förstörde det öfriga. Förlusten är värderad till en half å en million dollars. Sydtrupperna upptogo derefter jernvägsskenorna på banan till Alexandria, på detta sätt förhindrande Pope att mottaga förstärkningar från Newyork eller andra ställen via Washington. Vidare förstörde han telegraftrådarna, så att befälhafvande generalen ej mera har medel att direkte kommunicera sig med sin underord nade — mannen med det stora förståndet och stora indolensen. Måhända skall Pope i sin