Göteborgsposten – 18 september 1862, sida 1

hus som vore det hyggligaste, för att der intaga en måltid. Då jag derföre mellan klockan tolf och ett på dagen anlände till det ställe, der fyra vägar möttes och då jag i en af de vinklar som af dessa vägar formerades såg ett stort värdshus med ett naket utsende och en skylt bärande orden Tete Noir framför sig, hade jag intet annat att göra än att taga in derstädes, utan att känna vidare äm dess karakter. Ställets yttre behagade mig icke. Huset var, som sagdt, stort och hade ett ödsligt, obebodt utseende. Det tycktes vida större än som var nödvändigt och var svart och smutsigt, hvilket i betraktande af ställets afstånd från någon stad var svårt att förklara. Alla dörrar och fönster voro stängda; det fanns ej ett enda lefvande väsende i närheten, och öfver hufvuddörren syntes en helgonstod med ctt fult och spöklikt anletsuttryck. För ett ögonblick tvekade Jag om jag skulle köra in på den öppna stallgården eller resa vidare, för att uppsöka ett mera inbjudande ställe. Men min häst var trött, jag hade tillryggalagt mer än hälften af min väg och det skulle sålunda bli allra lämpligast att rasta här. Dessutom, mina herrar, hvarföre skulle jag icke göra det? Om jag blott ville stanna på sådane platser som fullkomligt fölle mig i smaken, till det yttre så väl som det inre, vore det bättre att med ens sluta upp med sina resor.