Göteborgsposten – 18 september 1862, sida 1

—— —— lL— —— hallen, charmant. betta etablissement bär namnet Olympen, någon har kristnat det till Ölympen. Det är litligt besökt äfven af andra än gudar och gudinnor; Snedt mot Olympen ligger Thorshal, så uppkalladt af H. M:t konung Fredrik d, 7:de vid ett besök han för ett par år sedan der täcktes göra kort före etablissementets Oppnande för trafiken. Det är i sitt slag storartadt, det är en ansenlig lokal, inredd med lyx, upplyst med briljanta gaskronor; utanfor är en planterad gård, inbjudande. Åfven här dricker man endast öl och röker cigarr, alldeles som i guden Thors privata ungkarlsvåning, men man har tillika musik, i sommar endast en duett af fiol och fortepiano, men begge af en högre ordning. Violinisten är den lumbyeska orkesterns f. d. första viol och 1 sjelfva verket en virtuos. Också ar Thorshal hela qvällen proppfull med kunder, herrar och damer; man gör svans för att komma in, man står långt ut på gården, man står anda ut på gatan. Ni kan icke slippa in och ställer derför er kosa vidare gatan rakt fram. Ni har ännu att passera ett par kafåer af anspråkslösare natur forrän ni hinner den s. k. Jernporten till Frederiksbergs all. Genast innanför Jernporten mottages ni åter at Schweizerpariljongen, nej, ni slites i två haltvor mellan nämnde paviljong å ena sidan och Valhalla å den andra, tvenne förlustelseställen belägna midt emot hvarandra, begge et cantare pares et respondere parati. Schweizerpaviljongen är berömd for sina tyska sångare och sångerskor, Valhalla för en viss gemytlig bassångare och en illuster improvisatör på vers och prosa. Begge ställena äro en vogue och hafva beständigt sin gifoa publik. Ställer ni er ute på vägen midt emellan begge sidoallerna, hör ni med det ena örat de djupa bastonerna från Valhalla, med det andra de finna qvintileringarne, jemte harpospelet, från Schweizerpaviljongen, ni tjusas af begge, ni vill hit, m vill dit, ni slutar med att bli förtviflad och i denna förtviflan fattar ni ett behjertadt parti — skyndar från begge med jättesteg. Ack, for att komma ur Scylla i Charybdis! Ni annammas af Alhambra. Alhambra erbjuder egentligen trenne frestelser, ni har valet emellan tre särskilda omsamningar. Först är det en sjungande och harpospelande restauration, litet längre bort är der en harpospelande och sjungande kase, midt emellan begge ligger det egentliga Alhambra, icke precist det spanska, men det carstensenska. Ty Carstensen har grundlagt äfven detta etablissement, liksom han grundlagt Tivoli och Casino. Han dog ifrån det, förrän det var fulländadt, och jag vill icke påstå att hans ande lefvat der qvar efter honom, men idgen var god och planen till det hela förträfflig. 1 Tivoli hade han egentligen endast visat sin esprit darrangement och sin smak, i Casino hade han redan röjt byggmästaren, i Alhambra ville han framstå som den man, hvilken vunnit priset för sin teckning till det stora nordamerikanska industripalatset, det vill säga, som en arkitektisk kompositör i ny och djerf stil. Det är också obestridligt att Alhambras stora hufvudbyggning, ehuru endast utförd af trä och jernbleck och zink, är en ganska pompös komposition och lika obestrid igt ar, att Tivoli icke på långt när har något hknande att erbjuda. Att etablissementet icke har haft någon sramgång, beror till en del på omständigheter, hvilka äro af den natur, att grundläggaren icke gerna kunde förutse dem, till en annan del på förhållanden, der han — medgifves — hade gått litet obetänksamt fram på vinst och förlust. Måhända hade han sjelf,