Göteborgsposten – 18 september 1862, sida 1

jag fört med mig från England. Jag reste aldrig utan den och fann i densamma en följeslagare. Det var en högst otreflig dag i Oktober månad. En fullkomligt grå himmel med ljusa glimtar kring horisonten antydde otvetydigt att det fina duggregn som föll, skulle fortfara hela dagen igenom. Det var ett kallt och nedslående väder, och på den ödsliga väg jag färdades fanns knappt ett menskligt väsende (utom möjligen en och annan cantonnier eller väglagare) som gjorde afbrott i ensligheten. En öde väg, med popplar på ena sidan, hvilka nu på hösten blifvit gula och spridt ett öfverflöd af sina gamla löf tvärsöfver vägen, så att mitt stos steg knappast hördes då det trampade den gula mattan under sina hofvar. Stora slätter sträckte sig åt båda sidor tills blicken förlorade sig i den obeskrifligt melankoliska taflan; och vägen sjelf var så fullkomligt rak, att man kunde se hela tio lieues rakt framför sig, tills perspektivet förvandlades till blott en liten punkt, medan man hade en liknande utsigt genom det lilla fönstret i baksidan af vagnssuffletten. Som jag hade brådtom då jag på morgonen afreste, hade jag glömt att fråga, såsom jag eljest vanligen gjorde då jag färdades en okänd väg, vid hvilken by jag vid middagstiden borde hålla, för att beta min häst, och hvilket värds