Göteborgsposten – 18 september 1862, sida 1

nästan lika gerna vara hvad dag i veckar som helst, endast det är en någorlunda hygglig qväll, utan regu och åtminstone icke alltför våldsam blåst! Vi hafva genom Frederiksbergsgade kommit ut till Vesterport eller rättare bron öfver vallgrafven åt detta håll, (ty ,porten är för längesedan borta). Vi befinna oss nästa ögonblick vid Tivoli. Jag skall icke uppehålla mig länge vid detta etablissemang. Det är skäligen allmänt kändt äfven på denna sidan Sundet. Sägom endast, att dess make icke finnes i Europa, och sägom detta med ötvertygelse! Det är odisputabelt, att ingen europeisk hufvudstad eger att framvisa ett offentligt ställe, der på en gång så mycket af alla slag, en så varierad mängfald at förlustelser finnes samlad inom ett jemtörelsevis ringa omfång. Framför allt ingen offentlig inrättning, der man för en så obetydelig penning, 16 skillingar svenskt, får så mycken valuta: stor konsert, öppen mancege, öppen teater för alla prestationer, (en ypperlig dans, pantomimer, taskspeleri, o. s. v.) fyrverkeri, orientalisk belysning, harpospel i alla vrår, en lyx af blommor, trefliga löfsalar, pittoreska anläggningar, gondoltart på vattnet, hvad skall jag upprakna allt? Säge hvad man vill, Carstensen, som skapade detta, var dock i sin art en ovanlig formåga, vida mera än entreprenör, något at en poet, och vi sakna med verklig förtrytelse hans byst uppställd midt i all denna brokiga herrlighet, ty man uppreser byster åt förtjen ster, tvetydigare än hans. Ätt han hade torstått både sin sak och sin publik, det visar den popularitet, haus skapelse från första stund tillvann sig och hvilken sedan dess nästan endast vuxit allt större och siörre. Tivoli har segerrikt uthärdat hvarje konkurrens och står på en säker tot för all framtid. Vi titta ditin i förbigående, der äro 10,000 besökande. Besökande af alla klasser! I Lumbyes konsertsal, der man ger t. ex. en al Haydns stora klassiska symfonier, se vi prins Frederik af Hessen och diverse kända figurer at corps diplomatique, utanför trängas vi bland Amagerpigor, bondflickor från Nordsalland, eratsråder, studenter, lojtnanter, trämlingar från alla väderstreck, eleganta damer al le beau monde, nätta ,,sypigor och aktningsvärda handtverksmadamer, bönder, soldater och professorer. På en af bankarna utanför a Portas kaf igenkänna vi grefvinnan XX med ett antal uppvaktande kavaljerer; på bänken närmast sitter, om jag ej misstager mig, min hederliga skomakare med sin samilj och dricker t med ,,kager. Fullkomlig jemlikhet och allmän trefnad. Men vi hafva endast velat konstatera de 10,000:des närvaro; vi begifva oss vidare. Vi hafva genast vid Tivoli, endast ett stenkast derifrån, några gamla skjul, der man af gammalt forevisar panoramor och dylikt, men vissa tider äfven ger tyska komedier och konstberidareföreställningar. Vi styra med stoiskt mod derförbi, genom den lummiga allen. Ånnu ett par stenkast längre fram och vi bemärka på andra sidan den breda boulevarden en båge af kulörta lycktor öfver en port; det är förlustelsestället Glacisholm, kafe och bevärtning, tillika med musikalisk aftonunderhällning. Åter ett stenkast och vi hafva på hörnet af Vesterbros hufvudgata en Skandinavisk kafe med musikalisk underhållning. Ett stenkast igen tvärsöfver gatan, — Vesterbros bryggeri med stor ölhalle!, och musikalisk underhållning. Ötver ingången rider en ölgud på en tunna, kastar ni blicken in genom porten, ser ni midt på förgården tronne ofantliga ölfat upplagda på hvarandra såsom symbol på ställets speciella förrättning, kulörta lyktor sprida öfver det hela ett brokigt och romantiskt skimmer; i fonden ligger bier