Göteborgsposten – 17 september 1862, sida 2

ver den andra generationen af deras barn, och till slut förda till sina grafvar öfver den klara insjön bland bergen. All möjlig tack till dessa kloka och sanna målare som kunna se den poesi och de lidelser, hvilka finnas tättintill deras vägar, och som gifva oss det i en ärlig rättfram stil, som bär sanningens prägel. Då vi nu vända oss till Sverige finna vi oss förflyttade till en glädtig scen ur lifvet i Dalarne uti Höckerts hobergningen. be gröna ängarne ligga nära intill en silfverblank fjord med trädbevuxna öar, och dimmiga blåa berg resa sig der bakom. Öfver det hela hvilar det rena solskenet från nordens korta, ljusa, dyrbara sommar; fälten äro fulla af lyckliga grupper, hvilkas glada drägt har ett slags festligt utseende, fastän arbetet ej är lätt. Der äro blockhus och en zigenareld utanför, öfver hvilken middagen kokas, och dibarn som äro upphängda i små hängmattor i träden, under det deras mödrar äro sysselsatta. I denna tafla hafva vi en hel berättelse om sommarlifvet der i landet. I hans Dalkulla som sitter och stickar vid elden finnes samma behag af national karakter och omsorgsfull iakttagelse, och detta stycke har dessutom en stark och behaglig kolorit. M:lle Lindegren har en förtjusande ÅAston i en hydda i Dalarne, der några barn, som dansa i ring vid tonerna från fadrens fiol, äro framställde med sådan smak och glädtighet, att åskådaren känner sig förflyttad midubland dem. Modren med den minsta i knäet ser förnöjd på; de glada runda ansigtena, de nötta gamla kläderna, scenens liflighet och naturlighet kunna icke öfverträflas. Dalkullorna i sina varma kläder, roda yllefransar och band, och underliga metallsmycken, måste vara frestande ämnen för målare; och Höckert samt mille Lindegren måla dem med nöje. Den senare har en sann sympati för landtlifvets fröjder och sorger; och hennes trogna kolorit samt säkra teckning svika henne aldrig, då hon vill uttrycka dem. Hennes moder och barn i kroppsstorlek, är mycket fin och behagfull, med ett drag af melankoli; och en liten lycklig flicka med apelsin är sanningen sjelf och gläder alla de små barn, som få se den, Långt vildare och mera främmande än dessa goda dalkullor, och åtminstone två århundraden skiljda från oss och våra seder, äro lapparne i sina nedrökta kåtor, såsom Höckert framställt dem för oss — råa, smutsiga, okammade, men icke obehagliga, vilda; det finnes någonting skönt hos dem i ÅFiskarens hydda. Mannen, som är sysselsstt med att laga sina nät, ser ej illa ut, och den unga hustrun är både vacker och pittoresk. Det finnes hos henne någonting af ljuft, vildt behag och hjertlighet, som verkligen vinner. Hon sitter och ömt lullar till sömns sitt barn i den lilla hängmattan, som är bunden i taket och sjunger för att söfva det. I ett annat ÅInre af en lappsk hydda se vi ett hårdare lif; rummet svärmar af barn — fader och moder, barn och hundar, alla kräla eller ligga om hvarandra på golfvet rundtomkring eldstaden, hvilken befinner sig midt i hyddan med ett hål i taket, för att släppa ut röken och in ljuset. Några hafva ögonen hungrigt fästade på den kokande grytan; en jägare har nyss kommit in, medförande, tyckes det, föga annat än en uggla, på hvilken den stora hunden nosar; jägaren berättar sina äfventyr; den unga qvinnan stannar i sitt arbete för att lyssna; barnen kräla omkring, slåss och skrika, så att man nästan tycker sig höra det döfvande stojet. Alla familjens tillhörigheter befinna sig här; de grofva husgeråden, enkla verktygen och de varma, grofva och smutsiga kläderna. Allt hvad den mest noggranne resebeskrifvare skulle kunna redogöra för, finnes här återgifvet i en verkligen beundransvärd målning, dristig och kraftfull, med fina dagrar och skuggor — vi hafva nästan varit i Lappland. Upptagningen af tionde i Skåne. af Nordenberg, är full af skämtsam humor. Den godlynte, vördnadsvärde pastorn rökar sin pipa med en uppsyn af stilla belåtenhet, under det hans hjord bringar sitt offer af ägg, smör, höns och andra goda saker, om hvilka ban, för anständighetens skull, låtsar taga ringa kännedom der han sitter vid sidan af sin torre adjunkt, under det prostfrun trakterar de mest framstående af bondgummorna med kaffe och litet kallprat. Det synes råda en allmän vänlighet och ett godt forstånd mellan alla parterna, hvilket är särdeles glädjandå att se vid en förrättning af detta slag. Å En annan färtinsanda tan målning är.