Göteborgsposten – 17 september 1862, sida 1

den unge fiskaren; det är i vår väg! Hvem kan sjömannen vara, månne? — Jag ser åtskilliga gamla män här, yttrade den unge fiskaren ifrigt, ty hans tankar voro alltid fästade vid ändamålet med deras resa. Kanhända här finnes en rller flera af de gamla män, hvilkas namn ni antecknade i er bok. — Kanhända, yttrade kaptenen. Jag har redan nämnt dem, Men låt oss icke förhasta oss. Vi skola försöka att få fram det på naturligt sätt. Medan de båda nykomne sakta yttrade dessa ord, der de suto och värmde sig framför elden, började klubben så småningom att känna sig i sitt gamla esse, och då dess medlemmar återtogo diskussionen om sjömmannen vinkade kaptenen åt sin reskamrat, att han borde låta honom lyssna dertill. Det var ett slags samtal, på hvilket man icke helt och hållet saknar exempel i dylika församlingar, der största delen af dem som tala, talar på en gång, och der den ena häften af hvad som säges saknar början och den andra hälften saknar slut. Debattens tendens var således mycket diskussiv och ej särdeles begriplig. Allt hvad kaptenen hade fått reda på då det särskilda lilla bordet hunnit blifva dukadt för två, inskränkte sig till följande: Att en sjöman hade anländt till Kung Arthurs vapen en timma