Göteborgsposten – 17 september 1862, sida 1

på sätt och vis ull missionsvorket. Att man bygger dessa invasionsjernvägar litet olofvandes, hvad mer? Man har ju också alltid propagerat en hel hop kristendom temligen olofvandes i olika delar af vår urhedniska jord. Kung Fredrik d. 7:de — för att komma tilibaka ull Europa, — har blifvit Skyttekung i Odense, med rättighet att bära ett grönt band öfver bröstet. Detta enda fattades honom ännu. Svensk svärdsman var han förut. Man skulle sannerligen ha svårt for att tro, att detta är etv rike, som hvarje timma och stund hotas med anfall at en ofvermäktig och hånande granne söderifrån; detta rike, der alla äro så sorglösa och glada och der monarken sjelf går med ett grönt band om skuldran och skyldrar gevär för damerna! Men så måtte då saran ej heller vara så stor, som den emellanåt skildras af uervsvaga själar; den danska regeringen känner utan tvifvel de tyska hofvens verkliga sinnelag bättre, än vi, och tror sig kunna lita på, att alltsammans till största delen blott är skrämskott. Vi ega ingen annan förklaring, den har sina hakar, men den må galla hvad den kan. Eller man håller sig måhända numera i Danmark fullt betryggad och menar: ho kan förgöra oss? sedan prinsessan Alexandra blitvit accepterad af drottning Victoria och sålunda har utsigt till att en vacker dag sjelf blifva engelsk drottning? Vi stå för mycket utanför den högre politiken, för att kunna bedöma i hvad grad detta parti mellan den lilla täcka bechska prinsessan och prinsen af Wales skall hafva inflytande på den dansktyska frågan och i allmänhet på Tysklands angelägeuheter, äregirigheter och gamla planer. Det är möjligt att partiet i fråga skall i sådant afseende hafva alldeles afgörande följder, — att vi för vår del icke begripa huru, gör här intet till saken, — och att den knut, för hvilken det hittills icke funnits något Alexanderssvärd, skall blitva löst af en Alexandra, Quod erat saciendum. Det är då derför kung Fredrik och hans folk äro så upprymda! Kurfursten af Hessen-Kassel har åter gjort sig bemärkt. Denna gången är det hans egen gemål, som varit föremålet. Skandalen har varit offentlig, den har försiggått på stora operan i Kassel, i kurfurstliga logen, under det djupa lugnet at en entreakt. Fursten har gjort ett förtärligt spektakel, — ett extra-spektakel, — gemålen har hållit på att dåna, han har dundrat och svurit och gått på, och gestikulerat och stampat i golfvet och rifvit gemålen i koiffyren och slagit åt henne med sin handske och till slut fattat henne temligen omildt i armen och släpat henne ut med sig under publikens blickar. Parterren har hyssjat och ropat phui! Men orkestern har skyndat att angifva en annan stämning förmedelst att helt humoristiskt spela upp som ett litet impromptu den bekanta zerlina-arian ur Don Juan: Ålå mig, slå miz, min MazetLo! Den har måst spela om den trenne repriser under publikens oändliga skratt. Hela salongen har gnolat med: Slä mig, slå mig, min Mazetto! Vi annotera denna nya hessiska skandal såsom ett ytterligare bidrag till kulturlandet Lysklands furstehistoria för senare hälften af det nittonde århundradet. Great Eastern, det stora ångfartygsmonstret, har på sin sista resa stött på ett srund och tagit en läcka. Det är, noga räknadt, den elfvahundrade och tjugotredje ångbåtsoturen denna sommar, (de elfvahundrade och femton ångbåtsolyckornai våra egna svenska farvatten inberäknade). Lyckligtvis har artyget dubbla bottnar, så det gör icke nåsot! gör icke det minsta! Värre ser det då sannerligen ut för Ratazzis kassakista, hvil