Göteborgsposten – 17 september 1862, sida 1

personer, visste ej hvad man äkolle göra af eller med kaptenen. Men en liten och gammal man i långa flaxande fadermördare, — hvilken med sitt ansigte, och endast det, synligt genom en sky af tobaksrök liknade en ålderstigen Cherubim — yttrade skarpt: — Detta är en klubb. — Detta är en klubb, upprepade kaptenen till sin unge vän. Det var märkvärdigt! Sade jag icke då vi kommo hit: Den som blott kunde råka på en klubb. Kaptenen kröp ihop och klappade sitt ben. Detta fullbordade hans eröfring af ordföranden. Denne hade allt ifrån början känt sig mildt stämd emot kaptenen, och hans hjerta smällte nu alldeles. — Herrar af Kung Arthur, sade han och reste sig upp, ehuru det ej är bruket att insläppa främlingar härstädes, så vill jag, alldenstund vi en gång förut i afton brutit emot regeln, begagna mig af min rättighet och bryta emot den ännu en gång. Och medan dessa herrars aftonmältid tillredes (hans blick riktades härvid på värden som fattade tecknets betydelse och gick ut för att ställa om denna angelägenhet), vill jag återkalla er till vär diskussion om sjömannen. — Hör ni! yttrade kaptenen afsides till