Göteborgsposten – 17 september 1862, sida 1

italienska halfon, eller man gör åtminstone sitt bästa för att slåss, eller man försöker åtminstone att genom väpnade demonstrationer hålla frågan öppen, den fråga för hvilken Garibaldi förberedde ett dristigt slag, förekommet endast genom det infamaste och fegaste forräderi mot Italiens egen ära; men Ratazzi har uppenbart icke fått några andra förhållningsorder från Paris, än dem han hela tiden förut följt med vördnadsfull noggrannhet, tillståndet i Kom är icke ens modificeradt, påtven är påfve, och kejsar Napoleon är kejsar Napoleon. Och efter den märkvärdiga konselj, i hvilken den peruvian-ka guanon blifvit med stort allvar diskuterad, reser H. M. Kejsar Napoleon d. 3:dje helt lugnt och liknöjdt till Biarritz, för att sköta sin för både Europa, Mexico och konungariket Anam så dyrbara helsa, för att rida på mulåsna, gå på vattenskidor och skrifva på sin Julius Cesar! Han har för öfrigt dessförinnan, — må vi ej glömma att anteckna detta rörande drag af personhg vänskap för — Sankt-Anna-skolan i Augsburg! — hatt den omtankan att göra sig erinrad af nämnde skola, hvars elev han sjelf en gång varit, med 100 buteljer champagne till dess jubelfest, och han har tillika skrifvit ett bref till festens president, hvilket i sjelfva verket är ett ganska pikant aktstycke. Festledamöterna hafva naturligtvis icke underlåtit att för sin fordna kamrat, denna tyska gymnasist, som i sanning gjort en högst ovanlig lycka, utbringa ett entusiastiskt lefve! En talare har dervid ytwrat: Den förste Napoleon var kampanjons man, denne nye Napoleon är champagnens, mine herrar! För Napoleoner af det förra slaget bevare oss Gud! för dem, som komma till oss med det senare, hoch, hoch, hoch! (Oändligt bifall). Dessa lefverop från Augsburg hafva kanske ett ögonblick döfvat förbittringens skrik från Italien; men förbittringen skall fortsättas der champagneskålarne sluta. 6a ne finira pas comme ga. Det heter, att den franska besättningen i Rom oupphörligt ytterligare sörokas, och det är förmodligen sannt. Emellertid tyckes den franske kejsaren för ögonblicket intressera sig långt mera för Mexico. Han skickar nu nya trupper dit från alla håll och kanter och en hel ny armå skall befinna sig på Mexicos grund. Han ämnar då uppenbart bär göra slag i saken; om återgångfsynes ej längre vara fråga. Åfven han, liksom Omer Pascha och liksom Ludvig Filip på sin vid, förstår hvad landsvägar duga till i ett ockuperadt land, och det berättas, att den franska regeringen redan beslutat att anlägga icke mindre än en stor jernväg på mexikanskt territorium. Presidenten Juarez skall utan tvifvel finna detta i hög grad näsvist, vi ville till och med kalla det oförskämdt, men buru hindra det? Och det gäller här icke blott en provisorisk fältjernbana, sådan som engång anlades på Krim under kanoaernas skydd, det blir en stående fransk jernväg, vår kejserliga jernväg mellan Vera Cruz och Cordova, vår mexikanska jernväg, hörande till vårt stora allmänna jernvägssystem i de båda verldsdelarne. Expropriation kommer här ej i fråga i ordets legala mening, ej heller koncession. Man går i land någonstädes hos en vildtfrämmande, man installerar sig, man har ingeniorer med sig och tio fartyg med jernvägsskenor, man afsticker sin linje, man kör undan ur vägen alla som vilja göra reservationer, man bygger sin bana sans phrase och öppnar den snarast möjligt för allmänna trafiken. I fordna dagar gjorde man under enahanda vilkor endast — strandhugg, det var i den barbariska vikingatiden; detta andra är vida mer i civilisationens stil och hörer — — 2 —— — — X c—e—— —