Göteborgsposten – 16 september 1862, sida 1

pten Jor— Låt mig bära ert bagage, ka gan; jag kan lätt taga det jemte mitt. — Tack, svarade kaptenen, jag vill bära det sjelf; det består blott af en kam. De klättrade ut ur byn och stannade bland gräset och ljungen på spetsen af klippan derofvanför, för att hemta andan och kasta en blick på det sköna hafvet under deras fötter. Plötsligt gaf kaptenen sitt ben ett ljudande slag och skyndade sin väg, i det han utropade: — Detta är ju alldeles förträffligt! Orsaken till detta kaptenens hastiga försvinnande var, att lilla Kitty stod bland träden. Kaptenen höll sig utom synhåll och väntade, tills han föll på den tanken att förkorta tiden med en ny cigarr. Han tände den och rökade den till slut, och ännu höll han sig utom synhåll och väntade. Han smög sig slutligen fram och såg de båda älskande arm i arm och med sina hufvuden lutade mot hvarandra långsamt gå framåt mellan träden. Det var då redan aftonens gyllene timwa och kaptenen sade för sig sjelf: En gyllene sol, ett gyllene haf, gyllene segel, gyllene löfverk, gyllene kärlek, gyllene ungdom, gyllene förhållanden från början till slut! — Icke förthy fann kaptenen det nödvändigt att anropa sin unge reskamrat, innan han åter gick ur sigte. Inom få minuter kom Alfred fram till honom, och de började nu sin vandring.