Göteborgsposten – 16 september 1862, sida 1

AAA — —Ö—— — — — Hvad här blifvit sagdt i allmänhet on solägenheterna af tullstämpling och denna åt gårds orimlighet, gäller i sordubbladt måt specielt om importarukela toppsocker. Förs! från och med år 1850 blef den till införsel riket tillåten. Derförinnan voro konsumen. terna på nåd och onåd ofverantvardade åt de inhemska raflinadörernes godtyckliga prisstegringar. Dessa underlato -icke att så taxera allmänheten, det en bery sing af flere millioner riksdaler årligen på denna artikel kommit förbrukarne deraf tillgodo, sedan utländskt raffinadsocker blifvit föremål för loflig spekulation här i landet, och konkurrensen med importörerna af denna vara tvingat våra inhemska sockerfabrikanter att lämpa sina priser efter deras. Så länge och så mycket i deras formåga stod spjernade desse fabrikanter emot tillåtelsen att införskrifva utländskt socker, och de påstodo enständigt, att derigenom skulle all sockerfabrikation i Sverige gå under och dess idkare bringas till tiggarstafven. Nå väl! Tolf års erfarenhet har redan talat. Raffinaderierna florera här fortfarande oaktadt importen; det ena nya sockerbruket uppstår efter det andra, ett säkert bevis att de bära sig och gifva vinst, om också ej så kolossal som under prohibitifsystemets sötebrödsdagar. När dessa tillverkare sågo sig urståndsatte att hindra införseltillåtelsen, kastade de sig på en annan bog och hafva försökt genom onödiga kostnader, förluster och hvarjehanda trakasserier utledsna importörerna och afskräcka dem från sockerspekulationen. I sammanhang med upphäfvandet af importförbudet, anhöllo de sålunda underdånigst hos Kongl. Maj:t, att, till föregifvet skydd för den inhemska sockerfabrikationen mot smugling, tullstämpling måtte anbefallas å det utländska toppsocker, som importeras. Öfvergången trån det prohibitiva till ett mera liberalt tullsystem gjordes med så små och varsamma steg, att regeringen, fastän tullsatsen för raffineradt socker då redan innebar ett förbud, dock villfor denna raffinadörernas anhållan och stadgade, att toppsockret skall tullstämplas på det sätt, att om det inkommer i pappersomslag, skall hvarje topp förses med en påklistrad plakatstämpel, men det utan pappersomslag importerade sockret, med en lackstämpel i botten på toppen. Och hvartill gagnar hela denna besvårande itgärd? Icke är det staten, som i och for deasamma måste aflöna flera tjenstemän än eljest dehöfves, måste tillsläppa tullsedlar m. m. Ieke utgör stamplingen något hinder för smuging; det verksammaste förefinnes i sjelfva vaans art, då toppsockrets volummösa beskafenhet och relatift lägre värde är långt ifrån tt egna sig till smugling, minst nu, sedan ullsatsen blifvit nedsatt. Annat var förhålandet, då den höga tullsatsen lockade till agöfverträdelse; det visade sig då, att stämpingen är ett svagt band på egennyttan. )essutom ligger en anmärkningsvärd inkoneqvens i sjelfva stämplingsåtgärden. Toppockret, hvilket enl. hvad nyss år nämndt, oke utan stor svårighet kan smuglas, beastas med ståmplingsåtgärden, under det att ocker i handterligare och för smugling tillzängligare former undslipper en dylik behanding, som länder trafiken till mehn, men viserligen icke lurendrejeriet. Endast yrkesatunden och den krassaste gennytta finna sin räkning vid stämplingsåtärden, och det är också derifrån den leder itt ursprung. Den är ett påfund af sockerruksidkarne, hvilka då deras medtäflare, imortörerna, belastas med onödig kostnad, tidspillan och tillfälliga förluster, hvarigenom essa hindras att tillhandahålla varan åt all-si vänheten för de billigare priser, som eljest