Göteborgsposten – 15 september 1862, sida 1

— Tag mig med er, sade kaptenen i det nan reste sig upp med en min af soliditet som nnebar nägot mycket tröstande och tillforlitligt. Men först vill jag säga ett ord, fortfor han. Jag har varit mera omkring i verlden än ni och har hunnit längre i lifvet än ni. Jag bar under hela mitt sjömanslif varit tvungen att hålla mitt förstånd blankt med ättika och gnidning liksom messingslådorna till mina skeppsinstrumenter. Jag vill göra er sällskap på denna expedition. Nåväl, ni lefver ej på att prata, lika litet som jag. Låt oss trycka hvarandras händer, och dermed är det nog taladt på båda sidor. Kapten Jorgan tog med en hjertlig handskakning kommando öfver expeditonen. Han vek genast ihop papperet alldeles som förut, lade det åter i buteljen, satte proppen i och drog vaxduduken öfver denna, anförtrodde det hela i unga Raybrocks förvar samt gick direkte utför trappan. Men navigationen var svårare på nedra botten än uppe hos Alfred och i trappan. I samma ögonblick de trädde in i rummet der nere, upptäckte den snabba qvinliga blicken att något var i olag. Kitty utropade förskräckt i det hon sprang fram till sin älskare: ÅAlfred! hvad är det? Mrs Raybrock skrek till kaptenen: Himmel! hvad har ni gjort vid min son, efter han på en enda minut förändrats så mycket! Och den