Göteborgsposten – 15 september 1862, sida 1

armen dock icke motstå den ström, som förde med sig hela nauonen. Isynuerhet efter 1830 mtrangde de gängse åsigterna om medborgarekonungar och medborgaresoldater inom disciplinens heliga område och nedref etter hand de stängslen, som skiljde armen från borgaren. Krigen i Algeriet motverkade 1 någon mån inflytandet af dessa id6er, men de voro for små att ullintetgöra det. Polltiken var trappsteget till storhet; officerare blefvo politier och hade sina åsigter, hvilka homtats ur Journal des DEbats, la Presse), oller Nauonal, alltsom de voro till. Solaaven började betrakta sitt kall mindre som ett yrke än en uppoffring, hvilken han, medborgaren, måste göra sitt land; och han alvaktade med otälighet det ogonblick då det skulle upphöra och han ullätas återvända iill siv hom och sin naringssysselsattning. Eudast nagra tå af de på atventyr begitna unga enrollerade sig äter i Åuaverna, lockade at det romantiska 2 det otämjda ltvet i Algeriet och med smak för razzior. Följden at denna sorandring visade sig i februari 1848. Folkarmeen förenade sig med folkets sak. Omständigheterna vid detta tillfälle voro likväl så kränkande för armeen, att de med ens uppväckte den slumrande klasskänslan, och trav detta ogonblick visade sig en reakuon, isynnerhet bland officerarne. Den var så plötslig att, om det funnits någon beslutsam man bland medlemmarne at den fallna dynastien, skulle han kunnat vända revoluuonens ström. Hela den långe undertryckta ammositeten mot skrittställarne och talarne, hvilka under de sista aderton åren styrt Frankrikes öden, utbrast nu i all sin hätughet, och man langtade itrigt efter tillfälle att tå hämnas, Ett sådant infann sig snart; och under junidagarne tog armåen hämnd på en del at dem, som kränkt den i februari. Skriftställare och talare tradde i bakgrunden, och generaler blefvo herrar ötver situationen. Cavaignac, Lamoriciere, Bedeau, Changarnier, Charras — dessa voro de namn som fordunklade alla andra. Representanterna sor den militära politiken togo den förskräckta bourgeoisien i hand och ledde den på reaktionens stig till d. 2 december, som gjorde slut på leken for både borgare och generaler. Dessa senare hade i sin ordning blivi skickliga pohvier och talare; och medan de giugo tramät på delta nya stridstält, skred en rask handlingens man in och förde den militara reakuonen, som de börjat, till sitt naturliga slut. Verket var gjordt; armeen hade återvunnit mera än den torlorat; och den var kurerad från virriga poltiska begrepp, af hvilka den blifvit inficierad. Spår derat återstodo visserligen, men disciplinen och militärandan hade återfått sitt välde. Problemet var nu alt stärka den återupplitvade klasskänslan, och törsäkra den åt honom, som så mycket bidragit till dess återuppväckande. Sju års tjenst, bestämd genom kouskriptionen, var knappast ullräcklig att afvanja soldaten från oina sysselsättningar hemma; isynnerhet som, med undantag at krigstid, ätskilliga at dessa år tillbragtes med permission. Att öka uden för tvångstjensten kunde ej komma i fråga; medel måste derföre uttänkas att göra tjensten lockande och sålunda väcka smaken for soldatyrket. Dessa medel funnos i återupplifvandet af det kejserliga gardet och i armeens dotation (Dotation de larmc), tvenne samtida åtgärder hvilka fullständiga hvarandra. Det är svårt att säga hvilkendera af de två känslorna som är mest öfvervägaude i Frankrike: raseriet efter utmärkelser, ordnar och uniformer, eller begäret efter jemlikhet. Troligen det förra, såsom det äldre, hvaremot det senare endast är en reaktion deremot. Tr VX —-—-——S—