Göteborgsposten – 12 september 1862, sida 1

got genom Garibaldi eller bli honom qvitt. Han följde hans steg och skred in vid åtskilliga tillfällen. Än ville ban hejda Garibaldi i Messina; än ville han påskynda, än fördröja anslutningen; han visste icke hvad han ville. Äfventyrarens instinkt var bättre än politikerns vishet. Garibaldi och ödet gingo sin egen väg, och Cavour hade redan länge varit van vid utt böja sig för händelserna oeh begagna sig utal dem. Båda Sicilierna blefvo eröfrade. Garibaldi fick en kall tacksägelse, drog sig tillbaka till sip ö med bittra känslor mot Cavour, som sält hans födelsestad, tyckte han, bedragit honom på hans belöning — den enda lön han eftertraktade, sina vänners och anhängares upphöjande. Garibaldi förblef dock på Caprera och förhöll sig lugn. Cavour dog för tidigt: Ricasoli förde under kort tid regeringstyglarne; men Garibaldi rörde sig icke från Caprera. Han hyste ingen hämndkänsla, han traktade ej efter någon hederspost, han hyste inga önskningar för sin egen del. Han var förödmjukad, men icke förbittrad öfver Cialdinis bref. Han tryckte sin stränge censors hand, drog sig tillbaka från det offentliga lifvet och begaf sig åter till Caprera. Kallad bort derifran två eller tre gånger, vände han alltid, på trofasta vänners inrådan, åter tillbaka. Han hade för lång tid sedan dragit sig tillbaka från Mazzini och det så kallade rörelsepartiet. Han gick hand i hand med Victor Emanuel. Han ville ej tro timman till att handla vara inne, förän konungen sjelf gaf signalen. Olyckligtvis fick man honom till att tro, att signalen var gifven. Konungens agenter, eller män som föregåfvo sig vara det, hviskade till honom, att konungen var utledsen vid diplomatien och Ricasoli, att han var hugad för att sätta sig i rörelse, att man skulle slå ett slag, först för Venedig och så för Rom, Garibaldi trodde — och handlade. Han landsteg 1 Genua; Ricasoli måste vika för Ratazzi, och Garibaldi organiserade skarpskytteföreningar bland den lombardiska ungdomen och ställde sig i spetsen för emancipationssällskapet. Han förberedde angreppet på Sarnico och upprättade expeditionen till Montenegro. Frankrike protesterade; Sarnicoaffären kom i dagen; Garibaldi inskeppade sig ull Caprera, men fick tilllåtelse att segla till Sicilien, helsades vid sin landstigning 1 Palermo af de kongl. prinsarne, satt vid bordet till höger om tronföljaren, på hedersplatsen, och mottog hyllning af alla civila och militära myndigheterna på on. Han trodde, att han handlade för konungen, i konungens namn och på konungens befallning. Han trodde, att grefve Cavours farcer och farcen från 1860 skulle ånyo uppföras. Alla ministeriela förnekanden och alla kongl. proklamationer voro för honom endast bevis på en gemensam list, på en genomtänkt förställning hos intrigens uppfinnare. Fäktningen vid Aspromonte tillintetgjorde denna illusion. Ingen skall väl förneka, att Garibaldi handlat dåraktigt. Han bade beslutat marschera mot Rom, han förklarade Frankrike krig och förde på samma gång krig mot Italien. Han var alltför säker om att kunna undvika en kamp med sina medborgare, han litade alltför mycket på folkets entusiasm, på en eventuel medverkan af den nationela armåen. Äfven om hans beräkningar visat sig. sanna, om han ryckt med sig hela Siciliens och Neapels befolkning, jemte Cialdini och Lamarmora och alla deras divisioner, skulle han likväl icke varit Frankrike vuxen. Och han kunde svårligen störta sig i kamp med fransmännen, utan att samtidigt vända Österrikes vapen emot sig. Men för det första hade Mazzini lärt honom, att det ej finnes