Göteborgsposten – 12 september 1862, sida 1

ansigte mot elden i eldstaden samt skylde sina ögon med handen. Den unge fiskaren vände sig till hälften mot fönstret, och kaptenen, blickande i denna riktning, såg en ung enka sitta vid ett annat fönster, på andra sidan om en liten trädgård, med ett barn slumrande vid sitt bröst. Tystnaden fortfor tills kapten frågade Alfred: — Huru länge är det sedan det hände? — Han gick ut på sin första resa för mer än sju år sedan. — Skeppet stötte mot något ref eller någon klippa, förmodar jag, och alla man ströko med? frågade kaptenen. — Ja. — Nåväl, yttrade kaptenen efter en kortare tystnad. Här sitter jag som kan få samma slut. Han häller hafven i sin hand. Vi måste alla stöta emot någonstädes och gå till botten. Det är då för oss och våra anhöriga en tröst att ha gjort vår skyldighet. Jag vill hålla vad, att er broder gjorde sin. — Han gjorde det, svarade den unge siskaren. Om någonsin en man vid alla tillfällen bemodade sig att göra sin pligt, så var det min broder. Han var ej en klyftig man (allting annat än det) men han var pålitlig, sann och rättvis. Vi voro blott söner af en liten handlande här i landet, min herre; och likväl var vår fa