Göteborgsposten – 12 september 1862, sida 1

— WwW-W-W— — händer. Huru Mazzini än må harfva regerat, är det dock ej att betvifla, det Garibaldi slogs bra. Han förödmjukade de alltid ötverlägsna fransmännen, slog och var nära att lillsångataga kung Bomba, och höjde ltalienarnes karakter, hvilka derefter i Europa helsades såsom män, de der kunde slåss. Obujlig i att ej gitva sig, ovillig avt inlåta sig på någon förlikning, förde Garibaldi alla dem, som hade förtroende till honom, örver balfön och kom på skam både österrikarnes och fransmännens förföljelser, medan det hjelvemodiga återtåget slutade med en sorglig katastror: hans hustrus död. Derpå försvann han från verldens skådeplats. Såsom vanligt, då ingen verkningskrets erbjöd sig för honom, forsvann han i tystnad och mörker: såsom sjöman, åkerbrukare, såsom en lugn, anspråkslös man, hvilken var sig sjelf nog. År 1859 var han åter på Lago Maggiore, i Varese, i Como och på Alperna, såsom anförare för en oöfvad ungdom mot österrikarnes bäst inofvade soldater och dugligaste generaler. Under marschen var han före de fransk-sardinska trupperna, bestämde deras rörelser och bana de dem vägen till segren. Derpå drog han sig tillbaka till Caprera, afsvor republikanismen, skiljde sig från Mazzini och svor Victor Emanuel evigt broderskap. Det var å hans sida icke undersåtens till fursten aflagda trohetsed, det var en soldats frivilliga och trofasta vänskap för sin kamrat. Och likväl hade konungen af Italien knappast någon så trofast anhängare, något så säkert stöd som eremiten på Caprera. Garibaldi brukade alltid säga, att Åhuru illa sakerna än kunde ställa sig, skulle Victor Emanuel likväl alltid blifva president för en italiensk republik. Det ville han gå i god för. Tyvärr förblef emellertid den italienska fosterlandskärlekens verk ofullbordadt. Napoleon III, som först framkallat den italienska rörelsen, föreskref den äfven dess gränsor och uttalade sitt: Härtill skall du gå och icke vidare. Rom och Venedig skulle ännu icke befrias från det främmande oket; bourbonervas tyranni tyngde ännu på de båda Sicilierna, Mazzini hade fritt spelrum för sin oupphörliga agitation. Under alla sina försök sträfvade han efter att förmå Garibaldi inträda i hans leder. Garibaldi förmåddes göra utkast till en expedition öfver La Cattolicas gränser, att sätta sitt namn i spetsen för en förening, hvilken erhöll namnet La Nazione Armata. Han öfvertalades tillochmed, att förena sig med kända bedragare, hvilka föregåfvo sig förbereda Venedigs befriande. Barnslig och uppriktig som han var, fri från svek och till öfverdrift förtröstansfull, begagnade han alltid sin egen trofasthet som måttstock för andras uppriktighet. Han trodde allt hvad man sade honom, gaf efter för hvarje vägledning, störtade sig in i hvarje illusion, och först då en verklig vän, en man med myndighet, vanligtvis konungen, gjorde honom uppmärksam på den fallgrop, som lagts för bonom, drog han sig förfärad och med vämjelse tillbaka, och i det han uppgaf tron på sin egen omdömeskraft, stötte han sina andra rådgifvare ifrån sig och drog sig åter tillbaka till sin ensamhet, öfvertygad om, att han icke kunde förändra händelsernas gång, och att han derföre icke skulle ställa sig hindrande i vägen för dem. Derpå kom händelsen vid Marsala, de tusendes fälttåg samt Siciliens befrielse. Den italienska politikens knut hade hopdragits så hårdt, att ej ens den fyndige Cavour mäktade lösa den. Den måste huggas itu, och endast Garibaldis svärd var i stånd dertill. Cavour hyste icke något förtroende till att Garibaldis företag skulle lyckas. Han lade inga hinder i vägen derför, och han uppmuntrade det icke. Han visste af det, och han låtsade sig vara okunnig derom, Han ville antingen uppnå nå