Göteborgsposten – 12 september 1862, sida 1

— 2 — provinser och fullbordade dess enbet; låtom oss tacka den allsmäktige! Det skulle endast vara spetsfundigt och advokatoriskt att fråga, hvem som fullbordat eröfringen af de båda Sicilierna och deras anslutning. Initiativet till detta företag tillhör Garibaldi; det kunde tillhöra honom ensamt. Vare sig av Garibaldi blir anklagad och ransakad för förräderi eller icke, är det ej trån någon officiel domstol, som han atvaktar sin fällande dom eller sitt trikännande. Verlden skall döma honom efter sitt eget medvetande, efter hans föregående handlingar, hans afventyrliga lif, hans lärare och bundsförvandter. Garibaldi var född patriot, liksom hvarje italienare efter 1814. Han var en lärjunge af det unga Italien, liksom alla hans landsmän efter det nederlag 1820 års carbonari ledo. Han var Mazzinis landsman, nästan af samma stad, hans vän och kamrat i landsflykten, på en tid då Mazzini ännu var tull af hopp och entusiasm, och fri från det bigotteri, den osmakliga idealism, samt hätska exklusivitet, som skiljt hans trognaste vänner ifrån honom. Garibaldi var en mazzinist, då alla ivalienare mellan 20 och 25 år voro mazrinister. Såsom mazzinist lemnade han ltalien; han lemnade Europa, han var borta i åratal, utan att se någon af sina landsmän eller åtminstone blott dem, hvilka liksom han hyste ytterligare åsigter om sitt lands framtid, män hvilka Europa ej erbjöd någon hviloplats, hvilka öfvergiugo Mazzini sjelf, hvilka Mazzini ansåg vara osäkra och opålivliga verktyg. Dessa män voro Garibaldis kamrater i de sydamerikanska republikerna. Dessa spanska samhällen i Nya verlden äro obestridligen den sämsta politiska skola på hela jordklotet. Italienarne voro en öfverlägsen race bland dessa urartade kreoler. De innehade en framstående plats såsom krigare; beherrskade såsom statsmän dessa oroliga staters rådsorsamlingar och styrde deras öden. Garibaldi och hans italienska legion voro länge Montevideos hoppsankare, Buenos Ayres och andra obeqväma grannars fasa. Men Sydamerika var en dålig skola för kämpen från ett ordnadt och civiliseradt land. Garibaldi, som ej förde med sig någon god tanke om politisk rätt, hemtade sina åsigter om friheten från dessa oesterrättliga, högst anarkiska stater. Bolivarez och Francia voro hans idealer för patriotiskt hjeltemod. Hans mönsterregering var en militärisk diktatur, mildrad genom allmän omröstning. Med dessa åsigter, längtande efter verksamhet och ryggande tillbaka tör reflexionen, återvände han till Europa vid. första utbrottet 1848. Han kom för att slåss under Carlo Alberti, men föll i händerna på Mazzini, denne Mazzini som, i säkerhet i Milano, andergräfde marken under piemontesarne, då be brottades med Österrike vid Mincio och Adigo. Carlo Alberti störtades; han flydde till Ticino, och Mazzini kom fram med sitt beryktade manifest: Konungarnes krig är slut; folkens börjar. Författaren till denna svulstiga proklamation begaf sig till Lugano i Schweiz; men Garibaldi höll sig qvar i Lombardiet, begaf sig derefter ull Lago Maggiore, lade embargo på sardinska ångarne, brandskattade Arona och andra städer på den piemontesiska sidan och svarade dem, som gjorde invänningar med anledning af den vapenhvila som rådde emellan de krigförande: La trägna Iha fatta il Rå; noi non centriamo (konungen har ingått vapenhvilan; vi vilja icke ingå på den). Med dessa ångare och penningar landsteg han i Luino; stred under några dagar i Varese, samt måste derefter gå öfver gränsen och söka säkerhet i Schweiz. Följande året var han i Rom, i en republik efter hans eget sinne, med all makten koncentrerad i ett triumvirats