Göteborgsposten – 10 september 1862, sida 1

Och han blåste i kolen som en förtviflad. — Hans onkel hade också sin egen lycka; alla stora män ba sin egen lycka. I detta ögonblick hade gargonen fått veden att flamma upp; han låg på knä framför brasan och beundrade sina käkars verk. Plötsligen utbröt han, liksom tankfullt mumlande för sig sjelf med sin djupa basröst och sin egendomligt monotona provinsdialekt: Hm! ... Hu! .. Ob, monsieur! ga ne finira pas comme ga. Ganska visst, det är ejheller slut med affären vid Aspromonte. Ca ne finira pas comme ga. Det är en omständighet, bland många, som här vid lag är sårdeles betecknande och betydelsefull. Det är att spänningen i hela Europa icke bhfvit det aldra minsta mindre genom Garibaldis motgång, utan snarare större. I sjelfva verket har hela saken genom öfverste (om förlåtelse, general) Pallavicinis dåd endast blifvit betänkligare, än någonsin förr, men detta borde vissa vederborande hafva förutsett. Garibaldis tåg mot Rom var med all dess sällsamhet dock en, relatift taget, normal rörelse; för ögoublicket är villervallan först riktigt grundlig och hela verlden känner detta på sig. Deraf denna exalterade oro i sjelfva Paris, der man från morgon till qväll går och frågar hvarannan hvad kejsaren nu företager sig, om det blir extraordinärt ministerråd, om icke geheimerådet blir inkalladt, o. 8s. v. Hvarför geheimeråd och extraordinära konseljer? Garibaldi är ju förbi, upproret är ju qväfdt, Italien är ju Ratazzis! Derför att från det ögonblick Garibaldi icke längre är den handlande mannen och gor gerningen, måste de andra börja handla i hans ställe, och derför att om dessa andra icke nu vilja handla, då skall en tredje, en objuden gäst, ovilkorligen träda emellan för att göra table rase: revolutionen, anarkien. Moniteur har tröstat parisarne med att det väl blir ministerråd — har redan varit, — men att det icke blir något geheimeråd. Det vill då säga, att kejsaren sjelf tager saken om hand. Dertill ar han mannen af gammalt. Det generar honom ingalunda, att å ena sidan hafva Mexico att arrangera, å den andra Italien; ban år politikens Liszt, som förrättar med två händer femtio fingrars gerning och, behöfves det mer, tar han, en ny Sebastian Bach, fötterna till hjelp. Frankrike har redan länge lärt känna denne mästare i den högre trampvirtuositeten. Men han skall se till att han ej en gång vrickar sig. Medan de italienska angelägenheterna i le sista veckorna upptagit nästan hela vår ppmärksamhet, hafva vi knappt observerat): hvad som inträffat i Nordamerika. Det har :mollortid der inträffat det märkliga, att nu — väntar man vett nära förestående hufvudlag. Det kunde till och med hafva varit kedt, men det är det likväl icke; det är lott i yttersta grad på vippen. Mac Clellan var gjort ett mästerligt tillbakatåg och dergenom förändrat krigsteaterns hela utsende. Hur den då nu ser ut? Utan tvifvol käligen ruskig i hvad fall som helst. Presidenten Juarez skall hafva skrifvit tt bref till den franske kejsaren och förelagit honom att flytta kriget, genom ömseidig öfverenskommelse, till ett annat ställe ler man har landvägar och kommunikationsnedel, helst någonstädes utom Mexico. I de rakter, der det nu blifver fördt, skall man emligen aldrig få en ända derpå, af det nkla skäl, att de både härarne omöjligt unna komma åt hvarandra. Det att ouppörligt stå på hvar sin sida om en milsvid ump eller opraktikabel rifvande ström eller n ogenomtränglig urskog eller ett oöfver— — — — — — — — — — .— — —