Göteborgsposten – 10 september 1862, sida 1

V. Då middagen var slut ansäg Amis sig uppfordrad af böfligheten att följa oss till stranden, der våra båtar lågo. — Sultan sade er, yttrade han under vägen, att jag är en listig skalk och att ni borde misstro mig; men det der är blott ett skämt som mycket roar honom. Jag för min del låter honom gå på dermed, efter han tycker om det; men jag hoppas detta ej skall hindra, att vi tillsammans uppgöra en liten affär. — Nej förtusan, sade kaptenen; hvari skulle den bestå? — Jag har, återtog Amis, omkring hundrade säckar mjöl, som skulle vara lämpliga för er. — Det blefve för mycket, svarade kaptenen; men hälften skulle vara lagom. — Bah! anmärkte den andre, hvarföre icke taga alltsamman? Hafsluften ger appetit, och ert folk skall nog äta upp det. — Nej, hederlige Amis, blott hälften. — Nå så låt gå för hälften; men jag svär, att ni längre fram skall ångra, det ni ej tagit alltsammans. — Så mycket värre då! Är det nu uppgjordt om de femtio säckarne?