Göteborgsposten – 10 september 1862, sida 1

teren af en bjudande fordran, att ridån ändt ligen lyftat sig för skådespelets sista akt sedan regeringarne hittills helt ogenerade trot sat den stampande otåligheten på parterren Det är sannt, att en händelse, ötver hvilket det ännu hvilar ett gåtofullt dunkel, gjort de omöjligt for Garibaldi sjelf att tullborda det började gerningen, det är sannt, att han den. na gång måste nöja sig med att hafva gifvil stöten och riktningen, men så sällsam och sanning exceptionell är ställningen i Iialier för ögonblicket, att det i sjeltva verket är a en blott underordnad betydelse, huruvida Garibaldi skulle lyckats längre än han redar hade gjort, då han trån Sicilien ofverskeppade sig på haltöns grund, eller icke; Garibaldi fången eller till och med fallen, det gör numera mindre, hutvudsaken är att ban lefvat länge nog tör ati annu en gång gifva den nationella rörelsen fart och att han med sin sjelfuppoffring åter lemnat Italien ett gammal-romerskt exempel och en påminnelse om den stora politiska sanningen, som dock skall evigt stå vid makt mot all möjlig diplomatisk fitlighet och dialektik, alt mol rätten är ingen rätt. Italien har räti att vara ett land, ett tolk, den politik, som der vill splittra tör att herrska, har då icke rått, och hgger nu molivet till en sådan politik företrådesvis i en samling afundsjuka och en djup ovilja mot att se en ny stormakt växa upp, der man förr endast hade en svag och lydig granne, då har man icke blott orätt, men man lägger dessutom lumpenheten till orättfärdigheten. Sista akten är börjad, vi hafva sagt det och vi upprepa det. Garibaldi har måhända genom sitt sista fortviflade steg handlat i hög grad ostatsmannamessigt, men han har handlat i ännu högre grad nationelt, italienskt. Så determineradt och oforblommeradt och rakt på saken gående italienskt, att den nyaste orubbliga tanken i Tuilerierna dervidlag dock blifvit ganska kännbart och ganska vintimement rubbad! Hvad man å högsta ort i Paris nu ämnar företaga, vi veta det icke; hvad herr! Ratazzi förbehåller oss af nya räddande dåd-, vi veta det icke; hvad man framför allt ämnar göra med den farliga fången i Spezzia, vi veta det icke; men hvad hela verlden kan veta och förstå, det ar att allt detta icke kan sluta med en katastrof, sådan som den vid Aspromonte, utan att det måste sluta med en lösning och att denna lösning numera icke rätt länge låter sig ytterliga skjuta i bakgrunden. Då vi erhöllo underrättelsen om Gariballis tillfångatagaude, erinrade vi oss ovilkorigen ett franskt ord, som en gång slog oss ned en alldeles egendomlig känsla för några ir sedan vid ett tilltälle af en viss kritisk bekaffenhet. Den som nedskrifver dessa rader desann sig händelsevis de dagarne i Paris. Morgonen efter den ohyggliga natten kom hoellets uppassare, som vanligt, att göra eld i kaminen. Det uppstod mellan honom och den esande svensken en af sig sjelf otvunget -ifven konversation rörande attentatet. Garonen låg till hälften inkrupen i spisen och låste på de råa och otympliga vedstyckena; nellan blåsandet berättade han om alla de af omberna sårade och dödade, om kejsarinnans allblodighet, om kejsarens vidunderliga rädding. — Det skall alltså icke ha några vidare öljder, yttrade jag; Jag förmodar att om fjoron dagar är allting glomdt; framför allt inga arrikader, vill jag hoppas. Min gargon gjorde endast ett hm! Derpå örjade han blåsa i vedkolen med fördubblad ver. — Kejsaren har lycka med sig, återtog ig. Oui!