Göteborgsposten – 10 september 1862, sida 1

vånansvärd vana rullar ihop cigaretten samt tänder den, behagligt läppjande på en kopp kaffe och dertill un peut verre. I brokig rad utspinnes vidare tråden af kaflehusets besökande och besökerskor. De många om hvarandra sittande unga männen med de bleka kinderna och den yfviga hårväxten tillhöra alla fakulteter, och öfverflytta underbart nog sitt sandliga vetande, om också ofta blott mycket partielt, på sina deltagarinnor i detta lif af modern romantik. Den långe karlen der, en hjelte med anatomknifven, lyssnar uppmärksamt på sin donna, som berättar honom att någon karl gitvit någon qvinna ett slag på thorax, så att derigenom pharyax något hopsmalnat o. s. v. Ej långt deritrån tördjupar sig en juris studiosus med sin dame i ett samtal öfver Mires process, och fröken Rosalie visar eig märkvärdigt bevandrad i Code. Andra damer sysselsätta sig med Corneille och Beranger, med linguistik och alexandriner, alltefter deras männers studium. Pardon, monsieur? afbryter en silfverstämma oss i våra betraktelser. Riktigt! vi hade stannat midt i gången, och det krinolinerade dameparet var i sin fulla rätt, då det sålunda apostroferade oss. Likväl aflockade å-ynen utaf dem oss ett sakta ahl! af sorvåning, hvilket äfven tullkomligt rättvisades. Läsaren vorde föreställa sig tvenne studentinnor af medelmåttig växt, med smarta lif och bleka anletsdrag, hvilkas hårväxt genom en coiffeurs hand undergått en metamorfos, som gitvit dem den största möjliga volum. Tänk er dem arm i arm midtunder virrvarret i kaffehussalen inbegripna i en promenad, förse dem båda med hvar sin cigarrette, och ni har ca trogen bild af paret, hvilkas pardon sönderslet våra betraktelsers tråd. Med jemna steg gör den qvinliga promenad-duon sin rund genom salen; lytter då och då den rökande tobaksrullen med en behagfull åtbörd från munnen liksom afvärjande eller tviflande, för den med en tilldragande rörelse åter till munnen, drager, rokar och blåser — alldeles som en grubblande — röken ifrån sig i tjocka moln eller spiraltormigt, och pladdrar deremellan antingen sakta eller under högljudt skratt, obekymrade om våra journalistiska blickar, alldeles som om det icke i den stora salen funnos någon annan än de sjelfva. Hvad underligt deri, de äro ju hemma här och icke de enda af sitt slag! — Der stanna de åter i närheten utaf oss. Aha, vi skola få veta hvarför. Marcolino, säger den ena till en broder in studio midtemot. — Svar utaf en af ynglingarne: Que desire Pelagie? -— Allons — me faire une partie de piquet) — -Sans aucun doute. — Bon! — Och man och qvinna kastade sig ofver korten med ett allvar, som man skulle velat träffa öfverallt annorstädes, men icke här. Det är för öfrigt också det enda slags allvar, som här påtraslas. I det höljer sig allt, som spelar: från den enkla dominon ända till det upphöjda schack. De, som ej spela, hafva ingenting med allvaret att göra. Vända vi oss till de farliga biljardgatorna, farliga för de martialiska epelvapnens skull, hvilka ofta nog sätta refben och allt i fara, upptäcka vi äfven här något ovanligt. Icke sällan sköta mademoiselles gulie, Caroline och Josephine köen med lika stor skicklighet som cigarretten, och fall förekomma, då Adam på ett lysande sätt å detta fält blir slagen af Eva. Skratta ej, läsarinna! Nämnda damer bära ig alldeles icke tokigt åt i detta ovanliga pel, tvärtom visa de samma beräkning och värdighet som den berömde professorn ai uljardspolskonsten hr Bergers sjelf i egen person. Det vill säga, den doftande cigar——— Ls —