Göteborgsposten – 8 september 1862, sida 1

— Jag erkänner att jag ej har den ringaste aning derom. — Nåväl det var en af landets högst uppsatte män: hans excellens Amis-ben-Amis, sultans storofsicer, eller snarare hans allt i allom; man skulle kunna gå gamla alleen emellan Lo: renzberg och staden väl hundrade gånger fram och åter, utan att möta en dylik typ. Han helsade oss på europeiskt vis med att aftaga turbanen; der efter satte han på sig sandalerna och steg af åsnan. Sultanen hade gifvit honom i uppdrag att inbjuda oss till en middag följande dag, ett uppdrag som Amis utförde på en temligen obegriplig fransyska, för att icke säga rotvälska. Se dan han med all högtidlighet fullgjort sin officiella beskickning, tog han i en mera familjär ton till ordet för egen räkning och erbjöd oss att af honom köpa oxar, fogel, och friska grönsaker, allt till de facilaste priser. Högste mannen, eller åtminstone icke långt ifrån, vid Imanens hof var nu förvandlad till en verklig krämare. — Ja, Amis-ben-Amis, din gamle skälm, svarade vår tolk med den mest förtjusande förtrolighet, korvettens besättning skall köpa dina ifsmedel; omen akta dina öron om du bestjäl oss! Amis smålog vid dessa vänskapliga ord. — Åh! sade han nu i sin tur igenkännande