Göteborgsposten – 8 september 1862, sida 1

ålder måste utträda ur armeen af politiska skål, tog han likval dermed icke afsked från sina kära beräkningar och siffror. De sysselsatte honom under hans sömnlösa nätter. Praktisk i alla sina sträfvanden, använde han sina matematiska kunskaper vid förbättrandet och uppodlandet af sitt älsklingsställe Leri. — Ett par år före hans död hade en belgisk ingeniör af stort anseende, uppfinnare af en hydraulisk maskin, och som hört omtalas, att Cavour skulle på sitt gods ha en dylik i gång, genom rekommendauon af den sardinske gesandten 1 Brussel förskaffat sig tillträde hos ministern, hvilken han bad om Ullätelse att få bese Leri. — Derull behötver ni ej någon tillålelse, svarade ministern. Gå in dit, bese saken och kom sedan tillbaka till mig. Jag skulle gerna vilja höra er åsigt derom-Ingeniören for till Leri, såg sig om och besökte åber Cavour, såsom han lofvat. De samtalade med hvarandra i tvenne timmar. Ingeniören gick alldeles häpen ifrån honom och sade sedan: Ja, i sanning, det är en utomordentlig menviska! Han har i tvenne timmar talat med mig om mekanik och logaritmer, liksom om han i hela sitt bf aldrig sysselsatt sig med något annat! Cavour talade ofta om nödvändigheten, att trotsa de kriser och oundvikliga obehag, som friheten för med sig; han ville ha frihet utan skrankor och utan kontroll, men med aktning för nästans rätt. Han bragte denna ide djerft till användande, såväl på det okonomiska området, som i politiska, moraliska och religiösa saker. Det har, säger Artom, kanske aldrig bland de romaniska folken funnits en man, som egt så högt begrepp om friheten, som hyst en så djup och letvande aktning för densamma! Det är bekant, att han allud vägrade begära utomordentliga fullmakter af parlamentet, utom i händelse af krig; att han aldrig ville antaga diktaturen, som Italien utan truktan skulle anförtrott honom. Hans ofvertygelse i denna punkt var orygglig. Han upprepade vid hvarje tillfälle: Itallen och friheten, annars hellre intet Italien! Under oppen revolution, då Neapel nyss ansluut sig till Victor Emanuels stater, ville ban afven der ha oinskränkt frihet för pressen, och då man invände, att ovilkorlig pressfrihet i ltahen sällan burit goda frukter, hvarken för pohtiken eller litteraturen, svarade han: Pressen är ej god, men den allmänna meningen är det. Det var hans åsigt, att under verklig pressfrihet hvarje politisk polis är öfverflodig; ty der hvar och en kan säga, hvad ban tänker, der har hvar och en intresse at alt såga det. Någon ville en dag bevisa nyttan at en oflicios udning, som skulle ha i uppdrag, alt försvara regeringens polivik. Hans svar är anmärkningsvaärdt: Vill ni bringa goda och förnufuga ideer i yanrykte, offeutuggor dem då i ofliciel aller oftticiös torm! Um er sak ar god, skall ni utan betalning linna personer, hvilka försvara den med mera bjerta och hutvud, än någon besoldad skrivent! Han skämtade ej sällan öfver sig sjelf, isynnerhet då han vid hogudluga tillfällen mäst visa sig i stor umsorm. Han bar aldrig orlensdekorationer, utom då det var alldeles nodvändigt; de personer som gerna smycka sig med band, voro ej i hans smak. Man hade rädt honom till att stifta en orden, som skulle ersätta alla de olika ordnarne på halt ou. Han af-tyrde det Tror ni då icke, sade han, att udsandan strafvar emot sådant der? Hvarfor skall man uppstalla nya orsaker tull ohkhet, då en oemotständlig kralt Iritver alla klasser till likhet? Jag håller vad, itt efter femtio år det icke mera skall finnas någon orden i Europar. På borden lade han ej större vigt, En