Göteborgsposten – 8 september 1862, sida 1

dag srågade jag honom, säger Artom, hvarifrån det tyska mottot i hans vapen: Gott will Recht, kommit? Man påstär, svarade han, att min familj härstammar från Sachsen, och att en hr von Benz (familjens namn är som bekant Benso di Cavour) ankom år 1080 som pilgrim will Piemont. Derifrån förskrifva sig musslorna i vapnet, och mottot. Tror ni det är så? — Nej. — Ja, inte heller jag! — Och dervid började han skratta så hjertligt, att det riktigt sjöng i rummet. Vi sluta hår med de herrliga ord, som Artom uttalar ofver Cavour, lärjungen öfver sin mästare, den italienske patrioten öfver sitt fosterlands befriare. Så var då för förssa gången efter många århundradens förlopp en itallenare i tillfälle att utosfva ett stort politiskt mflytande på Europa. Den italienska nationalitetens ide, hvars glänsande tradition bibehållit sig i litteraturen alltsedan Dantes tid, hade ännu aldrig kunnat förkroppsligas i en menniska, som egde statsmannens karakter och egenskaper. Alfieri, Foscolo, Manzoni, Balbo, Gioberti, dAzeglio, alla voro de mera skriftställare och filosofer än politici. En man var af nöden, som med italienarns patriotism förenade verklig och positiv kännedom om det europeiska statslifvet och de rörelsemedel, som det moderna framåtskridandet erfordrar; en man, som sökte Italiens befrielse icke genom wvildt uppror mot alla Europas traditioner, utan genom nära förbindelse med de makter, som stå i spetsen för civilisationen. Denne man var gretve Cavour. Det var hans sändning af Försynen