Göteborgsposten – 6 september 1862, sida 1

kallan kunde gifva om dagen, gick han bort till Joe, och räckte honom handen. Lycka till, min gosse! sade han med darrande röst, och sedan han hemtat mod af Joes hjertliga handtryckning, framstammade han en bön om ursäkt för sitt uppförande på senare tider, och gaf mera än en blott vink om att han önskade det Joe och Susan skulle bygga bo tillsammans. Det var löjligt att se den fåfänge, lågtänkte mannen söka reda sig ur knipan, att höra hans råa tal och giriga och egennyttiga natur. Maken har förr händt, äfven i de finaste kretsar, men här framträdde egennyttan så tydlig och beröfvad alla dess tillkonstlade prydnader. Joe sjelf tycktes dela denna tanke, ty han sade med så hög röst att de fleste af de närvarande kunde höra orden : Lät hvad som skett vara glömdt, fader kloekare. Jag vill gerna stå fast vid vår gamla öfverenskommelse, och skall vara stolt öfver att få Susan till hustru, men något annat vill jag icke hafva. Behall edra pengar och papperslappar, eller tänd eder pipa dermed, om ni så behagar. Jag tager eder dotter i de kläder hon bär, men icke någon hemgift, icke ensenda cent. Under de följande tre dagarne talade byns innevånare icke om annat än Joes förvånande lycka, och hans lika beundransvärda oegennytta.