Göteborgsposten – 6 september 1862, sida 1

Å WAA — —— gifvanden, innehållande: English spoken English spokeng () here ete. Hvad de främ mande mest tycktes sätta värde på, var vi standet i Trädgårdsföreningen, hvilket äfver var helt naturligt; ty huru mycket än sjö. mannen älskar sut element och lifvet ombord tjusas han dock alltid, för omvexlingens skull al gröna gräsmattor och skuggande träd, hels om man under dessa äfven kan få sig lite upptriskande brandy and water!. Man för. vånades allmännt ötver de talrika utmärkelsetecken, som buros af engelsmännen, äfven af unga personer; men om man besinnar att de flesta voro medaljer, att engelsmännen tor hvarje lyckadt fälttåg utdelar sädana, samt att engelsmännen haft åtskilligt i krigsvagen att beställa under senare åren, såväl till lands som sjos, så blir saken lätt forklarlig. En nation, sådan som vår, hos hvilken erhållandet af Svärdsorden går i tur efter anciennitet, och hos hvilken under nära 50-årig fred man ej kunnat, annat än undantagsvis genom alt ingå i utländsk tjenst, förvärfva någon tapperhetsmedalj, anser visserligen sådant ej så alldeles fritt från prål; men en mera krigisk nation vet nog huru hon bäst skall kunna sporra sina officerare och soldater till tapperhet. För resan till staden begagnade sig officerarne i allmänhet af tenderfartygot, ångaren Trinculo. Då detta första gången anlände till hamnen med befälhafvaren å eskadern, amiral Smart, ombord, hvars amiralsflagga äfven var hissad å fartyget, och man från detsamma såg en stor plats ledig vid Långa bron, styrde man dit, för att der gå i land. Men den barske hamnfogden, som med en värdighet och myndighet, lik kommendantens i Sju flickor i uniform, vakar öfver att intet fartyg tar det andras bestämda plats, och som visste, att den nu lediga skulle upptagas af ett ångfartyg omkring 15 timmar senare, gjorde från bryggan de mest otvetydiga gester, att man icke måtte våga att närma sig. Han bäfvade ej för den stora Armstrongskanonen, anvisade ej heller annan plats; men amiralen rynkade ögonbrynen och lät styra till Stenbron, der han ändtligen kom i land. Ett så opassande bemötande, troligen vålladt af en narraktig uppfattning af tjenstenit, bör ej lemnas oanmärkt. Den ringaste belefvenhet borde tillåtit ångfartyget lägga till, och sedan amiralen med sina officerare stigit i land, först då kunde det hafva varit tid att anvisa fartyget en annan plats, om detta verkhgen ansågs nödvändigt för de timmar det skulle uppehålla sig vid vår skeppsbro. Man fann snart i staden, att man ej kunde vara belåten endast med att se de besökandes hurtiga väsende, solbrända fysionomier och tapperhetsmedaljer; man visste att ute på Winga Sand låg ett af nutidens sjövidunder, märkvärdigare och förfärligare än den stora Joormen, som ännu spökar både i Norge och Helsingland. Redan i onsdags gjorde tre farys på eftermiddagen lustresor ut till eskadern, nen den egentliga folkvandringen dit börjales först om thorsdagen, då fartyg vid olika ider oupphörligt afgingo från kl. 8 på moronen till kl. 3 e. m. Det var ett ovanligt if på revieret af ångbåtar, hvilka öfverfyllda ned passagerare mötte hvarandra på väg till ller från eskaderp. Vädret var det herrliaste: den väl starka hettan mildrades på ett ngenämt sätt af den lätta hafsbrisen. När ärtill kommer det utmärkta satt, på hvilket) ian mottogs å eskadern och allt det nya man er hade tillfälle att tage kännedom om, så unde man med skäl kalla sin lilla utflygts ir en lusttur. Min vän Snobb satt dock ochs äspade under utfarten. Det var ej underligt, 7 den stackars gossen hade användt holal atten, för att i en engelsk parlör evertuera li Re —I———T—Tö—c —