Göteborgsposten – 5 september 1862, sida 1

genom upptäckten af bergoljan. Han gjorde kraftiga ansträngningar att finna olja på sin grund, hvilken, som jag omnömnt, gränsade intill kyrkovärden IIirams. Det var verkligen förtretligt att se den tjocka strålen af bergoljan välla upp ur jorden vid Wyandot Creek, tätt intill gränsskilnaden, att se folk ösa upp den i spänner och baljor, fat, krukor, gamla flaskor och toma bränvinskärl o. s. v., och likväl många hundrade oxhusvuden rinna bort, men Joe kunde icke sinna en droppa. Det gör mig ondt om er, mr Mallory, sade den gamle brunnsgrälvaren, som gräfde och gräfde allt djupare, men förgäfves. Det gör mig ondt, men jag skulle blott stjäla edra pengar ur fickan, om jag fortsatte. Ni har redan förstört tillräckligt många dollars på denna unlersökning, och det är tydligt att ni icke skall inna någon olja, mister, om ni också gräfde tvärt igenom jorden. Detta var ett bedröfligt budskap för den stackars Joe, för hvilken klockaren Boone samma förmiddag tillkännagifvit att nådens tid led mot sitt slut, och att han och Susan gjorde bäst i att glömma hvarandra, samt att hans besök i Boones hus med nästa måndag måste upphöra. Jag kunde icke gifva den arma menniskan någon tröst, ja jag hade tillochmed nödgats instämma i den gamle brunnsgräfvarens förklaring