Göteborgsposten – 5 september 1862, sida 1

bör utgå. Man må predika religion huru mycket som helst och man skall ej komma till några omfattande resultater, såvida man ej följer denna princip. Fanatikern bearbetar fanatismen, men är det väl religion, han skördar? ... För att göra massan gudfruktig i ordets rätta bemärkelse, måste man vända sig till dess sanna känslor, liksom fanatikern vänder sig till dess falska. Ett bland de sundast tänkta filantropiska företag, vi känna, och hvilket gifvit oss anledning till dessa rader är det hvars representanter utgöras af de såkallade bibelqvinnorna i London. I en engelsk tidning läses om dessa qvinnors verksamhet och om ändamålet med densamma följande intressanta redogörelse. En ny verksamhet har nyligen af välmenande personer börjats bland Londons fattiga och de lägre lagren af denna stads befolkning. Bibelqvinnan är ej, såsom hennes namn tyekes antyda, blott en utdelerska af biblen, utan hon utdelar äfven allehanda andra goda saker bland de fattiga familjerna. Hon väljes ibland de mera upplysta kristliga qvinnorna ur den lägre medelklassen. Understundom har hon stigit ur fattigdomens yttersta djup, vanligen genom biträde af stadsmissionen, bibelföreläsarno eller distriktsuppsyningsmannen. Hon har 12 s. 6 pences lön i veckan för sina tjenster. Hvarje dag går hon ut att besöka sorgens, lidandets och fattigdomens barn, egentligen och officielt för att utdela bibeln, men dessutom för att se hvad som kan bli gjordt till hjelp för dem, som sakna annan hjelp, och säga hvad som kan sägas för att trösta den nedslagne. Det måste vara tydligt för hvarje tänkande sinne, att ett uppriktigt och tröstande ord ofta gör mera till att lyfta en olycklig moder ur hennes elände än gäfvor af penningar och kläder, hvilka dock naturligtvis äfven behöfvas. Den vanliga silantropisten förstår ej detta; han fattar ej att något annat duger än hvad han kan gripa med handen, Den sig i icke mindre grad misstagande missionären tror, att han gjort ingenting, såvida han ej lemnat efter sig en gudlig afhandling eller en predikan; men vänliga ord, talade af läppar till hvilka man hyser förtroende, vicka ett genljud, som icke dör bort och ingifva dem kraft som legat krossade i stoftet, så att de åter stå upp. Denna verksamhet ärisynnerhet väl afpassad derutinnan, att den besökande är en qvinna, ty de, som hon skall besöka, äro mödrar och hustrur. Hon är ej en fin dam, full af sentimental välvilja, rädd för smuts och vulgaritet och hållande sig på ett visst afstånd från dem hou undervisar; hon är eu som sjelf har erfarit fattigdom och svårigheter, som sett sina barn dö, utan att veta huru hon skulle få penningar att betala begrafningen med, — som haft en make och nu är enka, som stridt med fattigdom, nakenhet och hunger; och hon kan derföre uttala hvad hon dervid erfor, huru hon befriades derur eller åtminstone fann tröst. Ett sådant sändebud, klappande på sjukdomens dörr måste vara välkommet. Det är den ädlaste typen för den menskliga naturen, offrande sin sympati och sina tjenster åt dem som sällan hört ett vänligt och aldrig ett uppmuntrande ord. Ifrån den dag räknadt då detta nya slags arbetare i sorgens och lidandets tjeust anstäldes hafva 27,000 biblar blifvit sålda ibland de allra fattigaste af Londons innevånare. Vigten af att sälja i stället för att gifva kan ej öfverskattas. Lätt förvärfvade biblar värderas ringa af de fattige. Hvad de få för intet finner snart sin väg till pantlänarens bod, medan den bok, för hvilken den fattige i veckoinbetalningar af en half penny betalat 10 pence, förvaras och skattas såsom med möda förvärfvad egendom, hvilken man först i yttersta nödfall lemnar ifrån sig. Det tyckes vara en aaturlag ibland