Göteborgsposten – 5 september 1862, sida 1

bon och rufva sina ägg, liksom äfven att söka föda åt sina ungar, här stå såväl ängarne som fruktoch blomstertrådgärdarne i en så yppig rikdom, att man knappast får se maken dertill på andra omgärdade ställen, och detta oaktadt alla de många foglar, som som man annars anser vara så skadliga. Annorlunda förhåller det sig med de icke bevingade djuren; de äro ej i stånd att komma öfver muren och äro således verkliga fångar. De kunna derföre icke heller under de förändrade förhållandena upprätthålla naturens Jemnvigt, och menniskan, som beröfvat dem sin frihet och ingripit i deras naturliga lefnadsvanor, mäste bära följderna af att ha blandat sig häri. — Så t. ex. fanns det ett litet antal kaniner innanför muren, och de anställde under en tid blott ringa skada. Mer då de utomordentligt förökade sig, oaktadt vesslornas och hillrarnas förföljelser, och de olika rotfrukterna af dem nästan alldeles förtärdes, måste man anse deras utrotande oundvikligt. Eter många års förlopp ljöd då ett bösskott åter för första gången derstädes, under det hundarna rusade omkring bland de annars helighållna anläggningarne. Mot förväntan läto foglarne ej heller denna gången skrämma upp sig ur sin ro; i början voro de visserligen något ängsliga, men tycktes dock snart inse, att det ej gällde dem, hvarföre de förblefvo lugnt sittande och betraktade jägarne och hundarne.