Göteborgsposten – 5 september 1862, sida 1

kommer till frånsidan af boningshuset; de sinna sig äfven i att tjenarne, då de gå in i huset, ofta titta in till dem i boet. Man skall svårligen kunna någonsin flnna bättre tillfälle att skaffa sig kännedom och kunskap om allt, som hithörer; och oafsedt det intresse, som iakttagaren ovilkorligen känner, hafva de derigenom vunna resultaterna visat sig vara af verklig praktisk nytta. En fortsalt följd af iakttagelser har bland annat ledt till den erfarenhet, att många foglar, som hittills varit föremål för en systematisk förföljelse och hvilka man på allt sätt sökt tillintetgöra, snarare borde af landtmannen anses som vänner och välgörare; att åtskilliga slags kråskor göra oändligt mycken nytta genom att förstöra de underjordiska larver, som förtära växtrötterna och göra så mycket storre skada, som man ej kan komma åt dem. Likaledes närer sig hackspetten endast af de små insekter, som gnaga sig in i friska träds bark eller utgångna träds stammar; den borrar aldrig sina hål i stammen af ett friskt träd, hvilket skulle derigenom lida skada, På samma sätt gör tornfalken, som man förut ansett vara honsgårdens farligaste fiende, om dagen samma tjenst som ugglan om natten, eftersom han äter upp de större skadliga insekterna, men isynnerhet de talrika jordmössen. På samma sätt är det med de flesta at våra befjädrade gäster; den nytta som de göra, genom att utrota skadliga insekter, uppväger åtminstone tio gånger den skada, som de förotva på fältoch trädgårdsfrukter. Då vi först riktigt känna våra medskapade väsens natur och sedvanor, skall det vara oss en lätt sak, att fördrifva våra fiender och draga till oss våra vänner. Detta gäller äfven i afseende på de fyrfota djuren. Landtmannen är t. ex. alltid ifrig efter att döda hvarje vessla och hiller, som han träffar på; och likväl har hvarje vessla för landtmannen rikligen samma värde som en tunna säd, åfven om man frånräknar värdet af höns och änder, som hon får lust att smörja sig med. Råttorna hafva nemligen ingen värre fiende än vesslan och hela hennes slägt. Man har beräknat, att tusende råttor i ladorna förstöra jordprodukter för inemot 4,000 rdr rmt svenskt, och om man ta-! ger i betraktande detta omättliga djurs utomordentliga fruktsamhet, om man betänker, att det med samma glupskhet äter säd, bröd, ost och allt slags kött, det må nu vara kokt eller rått, att det klättrar upp i dutslagen, dödar ungarne och förstör äggen, att det om natten smyger sig in i huset och dödar de sofvande hönsen, liksom det äfven förstör ändernas relar, skall man lätt kunna inse, att de tjenster, som göras oss genom utrotandet af så skadiga djur, äro mycket billigt betalta med några höns om året. Rättorna kunna på sin räta plats för öfrigt vara nyttiga nog, emedan le sluka allt slags afskräde, hvarigenom de äfvända smittosamma sjukdomar. Då man känner deras natur, är det lätt att fördrifva dem rån ett ställe, der de ej böra finnas; man oehöfver blott sörja för, att detta blir dem behagligt, derigenom att man ej låter dem inna derstädes den ringaste föda. Detta gör nan på WaltonHall, hvarest detta djur under garens frånvaro satt sig i besittning af köcet och källarne, men derifrån de efter en omtonårig kamp slutligen måst gifva sig af. Iakttegelser, som wan under en följd af ir anställt, ådagalägga såsom ett ojäfvigt sakum, att naturen under vanliga förhållandea )ibehåller sin jemnvigt, men att menniskan, om hon förändrar förhållandena, alltid måste vara på sin post, om hon icke vill befara, att lla hennes afsigter skola misslyckas. Här, wvarest muren hvarken hindrar foglarne från tt komma eller åter flyga bort, hvarest de lerföre hafva fullkomlig frihet att bygga sina RR