Göteborgsposten – 4 september 1862, sida 1

den gamle klockaren sig vara egare af en verklig, och som det tycktes outtömlig källa af den luktande vätskan. Tusendetals kannor, af hvilka hvarenda droppa hade värde på verldsmarknaden, sprutade dagligen upp i luften, och en omåttligt stor del deraf gick förlorad af brist på arbetsfolk och kärl. Under dylika omständigheter var det icke underligt att klockaren Boone, som alltid varit en svag och fåfäng man förlorade hufvudet, och blef, som miss Esther kallade det, kalltför stolt att ens nedsmutsa sina skor med att trampa på marken. Detta högmod parades med ett öfvermodigt uppförande mot hans förra vänner, som han knappast ville betrakta som sina likar, och köld emot den tillernade svärsonen. Derjemte lät han äfven en vink falla om de lysande utsigter, som hans familj hade; en vink, som uppfyllde den stackars Joe med sorg, emedan hans ställning nu hade blifvit förändrad, ty i stället för att med sin lilla gård och en summa i banken förut hafva varit ett godt parti för en klockares dotter, var ban nu fattig i jemförelse med den lycklige egaren af en flytande rikedomskälla. Men den unga flickan sjelf? frågade jag med ett visst deltagande. Är hon lika egennyttig som hennes fader, lika färdig, menar jag, att visa den fattige friaren på dörren i hopp om bättre giftermål i framtiden?