Göteborgsposten – 4 september 1862, sida 1

het, som jag tror härrörde från miss Esther halsstarrighet, emedan hon ville att en stor kista med linne skulle spinnas och väfvas hemma, innan den unga fästmön fick inträda som matmoder i huset. Emellertid hade en ny upptäckt kullkastat tingens gamla ordning, och det var ingen annan än upptäckten af bergoljan, eller, som miss Esther helt enkelt kallade den, oljan. Den hade blifvit funnen och dess värde med begärlighet erkänd af en befolkning, som icke har någon synnerlig lust att låta någon källa till fördel rinna bort emellan fingrarne, och den gynnade delen af landet, Ohio, Newyork och Pennsylvanien, såväl som det vestliga Kanada, hade alltsedan befunnit sig i en verklig spekulationsfeber. Man ideligen gräfde och gräfde, väl icke efter guld, men efter ett ämne, som lät förvandla sig till femdollarsstycken, och som man hade inpå dörrarne. Egendomen häfdade naturligtvis sina rättigheter; det uppstod inga strider, men många samlade stor rikedom genom oljan, som välde fram invid deras trösklar, och bland dessa var Susans fader, klockaren Boone. Den ena af de två äflytande källor med bergolja, som upptäcktes i socknen Sparta, låg på klockaren Boones grund, och lyckligare än de flesta af hans grannar, som nästan alla hade olja på sin jord, men som blott med gräfning och kostsam pumpning kunde åtkomma den, befann