Göteborgsposten – 4 september 1862, sida 1

— — 2AW2W— ställde kejsar Napoleon och hvilka de i hem lighet utbjödo åt sina kunder. Lät någo oförsigtig lura sig af detta politiska luren drejeri, så skyndade de både agenterna, hvil ka voro försedda med legitimationsbevis oci rekommendationsskrifvelser från ministören ull myndigheterna i orten och angäfvo köpa ren. En undersökning följde, de förbjudna tcaflorna eller statyetterna påträffades och to gos i beslag, hvarefter den olyckliga egarer sordes i fängelse, för att sedan figurera i er politisk rättegång. Men bästa fältet för en agent provocateur (vi begagna denna franska beteckning, ty vi sakna dess bättre på värt språk någor motsvarande) är dock Paris, der han i olika gestalter spelar sin roll. Ett par ärliga handtverkare lockas in på ett värdshus af några personer, hvilka kalla sig deras kamrater och tala samma språk. Man dricker ett glas vin och börjar politisera. I början ännu litet främmande för hvarandra, blir man med hvarje glas mera bekanta; man tadlar regeringen och förskonar ej ens konungen. Då man kommit till denna punkt, bli arbetarne at sina gästvänliga värdar i hemlighet invigda uti en sammansvärjning, som med snaraste skall komma till utbrott, och i sista stadiet af sin druckenhet, omgifna af tomma vinbuteljer, gå de in på det revolutionära programmet och underteckna sina namn. Agenterna försvinna derpå med detta dyrbara aktstycke, hvilket bäres till polisprefekturen, och följande morgen uppvakna de olyckliga offren för förräderiet i ett fängelse. En verklig skördetid för dessa agents provocateurs voro månaderna före hertigens af Berry död tills hertigens af Bordeaux födelse. Louvels mordgerning hade utbredt allmän förskräckelse; rojalisterna trodde, att man äfven hade samma planer på den kongl. samiljen. En dylik stämning kunde ej lemnas obegagnad; huru den blef använd, kan bl. a. ses af följande berättelse: Trenne män, Gravier, en gammal ossicer från kejsardömet, Bouton och L—, beslöto tillintetgöra rojalisternas förhoppningar. Till detta ändamål! ville de förfärdiga tvenne starka petarder, hvilka skulle läggas under ingången till Tuilerierna nära bertiginnan de Berrys rum och afskjutas under natten, för att genom knallen förskräcka hertiginnan och derigenom framkalla en förtidig förlossning. Sedan beslutet blifvit fattadt, gick man raskt till verket. Bouton och Gravier åtogo sig, att inköpa krutet och framskaffa den maskin, som var bestämd till utförandet af deras brott. Men samvetet slog snart dessa båda män, de erkände det afskyvärda i den handling, hvarill de förpligtat sig, och skulle sannolikt allleles uppgifvit saken, om ej den tredje i föroundet varit en Judas, som redan sålt sina nedbrottslingars blod. L— stod sedan nåson tid i direkt förbindelse med polistjenstenannen Rivoire, åt hvilken han lofvat öfveremna de båda andra i det ögonblick de stodo is dorodskap att utföra sitt dåd. Bouton och Graier erhållo hvarje dag besok af denne falske roder och han uppmanade dem då ifrigt, att ägga sista handen vid petarderna. Då dessa oro färdiga, begåfvo sig Gravier och L— atton till d. 29 april till Tuilerierna och läto en första petarden explodera, men utan framång. Bouton och Gravier blefvo så bestörta äröfver, att de beslöto ej mera fortsätta sitt rottsliga forehafvande, men L— gjorde dem å bittra förebråelser öfver deras klenmodiget, att de läto öfvertala sig, att d. 6 maj flossa äfven den andra petarden. Vid utsatt imme begaf sig L— med Gravier till Tuidriposten vid sidan af Rue Rivoli, der han lötsligt försvann och Rivoire, som med yra andra agenter låg i bakhåll störtade på —