Göteborgsposten – 3 september 1862, sida 1

denna förändring af diktatorns namn till ett yankeeuttryck något som kittlade mina skrattmuskler, så att jag ej kunde hindra mig från ett svagt småleende. Han lefver, säger jag er, svarade Joe, fast han svimmat bort af sparken. Jag skulle just vilja se er, Zac Brown, efter en sådan dosis kallt jern. Ni skulle bestämt sjunga litet mindre, eller också vill jag ej heta Joe Malloryr. Det uppstod ett skratt, som Joe afbröt genom att fråga om ingen af de tillstädesvarande hade någon Whisky-medicin med sig; och då en flaska med denna kraftiga lifsbalsam kom i dagen, höll landtmannen den för munnen på mig och tvang mig med egenmäktig ömhet att svälja så mycket af den glödande drycken, som jag, utan att qväfvas deraf, kunde få ned. Jag visste nog, sade Joe med en skolmästareton, hvad som behöfdes för att sätta lif i en menniska i ett sådant tillstånd som detta, ehuru bränvin i det stora hela just icke är min sak. Känner ni er något bättre, sir 2 Denna fråga gällde mig, och jag lyckades framstamma några tacksägelser för hans samaritanska barmhertighet. Inga ben sönderbratna? sporde Joe ytterligare, och tillade när jag skakade på hufvudet: Då kan ni kanske gå, om jag stöder er? Sparta ligger icke mycket öfver en mil härifrån.