Göteborgsposten – 3 september 1862, sida 1

— — — — tiva organer, hvilka sedan 14 dagar knappast gjort annat, än upptyllt luften med lamenvationer öfver denne Garibaldis framfusighet, vi höra äfven eljest mer och mindre frisinnade organer deltaga i denna chorus Det har blifvit ögonblickets stickord, som upprepas i alla väderstrek med mer och mindre salvelse, mer och mindre patetisk axelryckning. Denne Garibaldi, denne Garibaldi! hvilken ftramfusing! eller: Denne Garibaldi, hvilken hjelte och patriot: men ack, oh, ve! hvad skada att han skall vara så framfusig ! Hvad är denna framfusighet, som vållar äfven många frihetens redliga och trofasta vänner så oändligt bekymmer, som så obehagligt afliciorar eljest starka nerver? Ett talesatt. Vi alla, som dock älska friheten, som böja oss för det rätta med vördnad och pietet, som önska framgång i historien, lif i folkens utveckling, sanningens seger öfver alla möjliga slags traditionella lögner och konstlad onatur, vi borde tacka försynen af vår innersta själ, att der åtminstone en gång hvart hundrade eller tvåhundrade år stiger upp en man, som med en dristig handling, med ett djupt och krossande förakt för allt det konventionella, falska och barnsliga i den sig så kallande högre statskonsten, påminner verlden om att det dock gifvas något ideellt, grundsatser högre än diplomatien, ett ändamål för folkens lif och sträfvanden, annat än det eviga släpandet under små vilkor och det dagliga traskandet tör ett torftigt uppehälle. Vi borde veta att så högt akta den man, hvilken undantagsvis en gång kastar en smula poesi, till och med om det är äfventyrets, in i den vanliga slendrianens prosa, att vi skulle förskona honom för att höra talas om tramfusighet, der han i sjelfva verket endast med större öfvertygelse och större värma, än någon annan, höjer id6ens fana och kastar sin porson fråm för en stor sak. Det att kalla honom otålig, hejdlös, sanslös, är endast att mäta den verkliga kraften och det sanna modet efter vårt eget eländiga tålamods småaktiga mått, men Gud hjelpe oss, om endast långmodigheten och parlamenterandet och uppskjutandet och rädvillheten skulle evigt regera verlden och hålla nationerna bundna till händer och fötter! Garibaldi väljer icke sitt ögonblick? Nej, han skapar sitt ögonblick. Uan tager icke omständigheterna i ötvervägande? Nej, han rifver sig lös ur omständigheterna, icke skapad att vara förbållandernas elaf, men till att vara deras herre! Han beräknar icke? Nej, han handlar och sätter ingifvelsen i stället för kabinetternas misstänkta metafysik. Han bryter subordinationen? Ja, ty han gör tidehvarfvets gerning, och erkännom att han endast i andra rummet är Victor Emanuels general, han är i första rummet tidsandans lieutenant och sitt fäderneslands heros. Respekt för den framfusighet, som är himlens ljungeld! respekt för den vöfverilning, hvilken är den rifvande strömmens, då den spränger en fåfäng klokskaps dammar! respekt för hela det äfventyr, der det gäller strida för ett folks existens och sanna sjelfständighet gentemot en politik af halfheter och vankelmod samt ett förbund af den art, der vännen mördar med sin omfamning! Garibaldi kan misslyckas, han kan falla. Ingen dödlig mäktar, som sagdt är, att göra sig ens en ide om hur allt detta skall sluta, Y sällan eller aldrig har en händelse timat, ler så mycket på en gång varit inveckladt och ställdt på spetsen, Men denna mans stornet afhänger icke af hans öde, om än omvändt, oändligt mycket beror på hans framsång. Vi hatva nyss firat en minnesfest öfver Carl d. 12:te; äfven han var en framusig krigare, om någon, och icke få hafva L— EWWWW tr