Göteborgsposten – 3 september 1862, sida 1

j kallat honom en äfventyrare. Men Sverige älskar dock att minnas honom, ja vi göra det ull vår pligt att ära honom som en af vår historias största illustrationer. Ty ett folks känsla bjuder det, förr eller seat, att med vördnad erkänna den kraft, som icke låter stänga sig i ögonblickets och tillfälligheternas jernbur, utan vågar att lyfta sig fri och förtröstansfull öfver det alldagliga och medelmåttiga, och det ligger icke förgäfves i menniskonaturen att skanka sin beundran åt det i stor mening ensamma, åt undantaget, som i sjelfva verket är en högre apparition, då och då skridande framför våra ögon med den betydelsefulla, djupa åsynen at en gäst ifrån en annan verld. Garibaldi är det nittonde ärhundradets undantag. Men derfor också, när vi vilja mäta honom, bort med rikslikaren från den jemna och platta politikens kråkvinkelsrådhus! Och intet hån öfver en man, hvars storhets skugga faller från Cap Spartivento bred och tung öfver påfvestaden och ända upp till det adriatiska hafvets innersta hörn! Vi tillstå att vi efter detta ögonblicks betraktande af Garibaldis mäktiga gestalt icke känna oss rätt hågade att för denna gång fästa blicken på andra föremål och sysselsätta oss med sådana underordnade ämnen, som t. ex. grälet mellan Turkiet och Serbien angående några barrikader i Belgrad. Till och med den förskräckligt tillämnade statskuppen i Preussen intresserar oss för närvarande endast ganska mättligt och vi kunna icke inse hvad inflytande det egentligen skulle kunna hafva på vår verldsdels öden, om prinsen af Wales förlofvar sig med prinsessan Alexandra af Holstein-Beck några månader senare eller förr. 0. 0.