Göteborgsposten – 2 september 1862, sida 1

— —D— — — — bort mot den franska kustens molnstreck. En anstrykning af svårmod ligger ötver den morka sagaden. På messingsplaten orvantor det på hvarje engelskt hus befintliga knock and ring stå orden Hauteville-Housen. Denna byggnad uppfördes för sexuo år sedan — då England och Frankrike voro i krig med hvarandra på ht och död — al en engelsk korsar, och sedan sju år tillbaka bor der en al franska nationens adlaste, en al sranska republikens banulyste stridsman, som blifvit trogen sig sjelf, trogen hämnden, vreden, harmen — skalden Victor Hugo. O, ni skulle se honom, huru han åldrats! Ty eltva är i landsslykt, elfva år med vreden i hjertat öfver sitt fåderneslands olycka, elfva är at langtan till hemmet — sådana är kunna räknas, liksom krigsär, för dubbla! Victor Hugo, Frankrikes mest uppburne skald, denne man, som genom sina sänger lärde fransmannen att gråta — han blickar nu från en engelsk ö dagligen öfver hafvet mot sitt fädernesland och vill for intet pris mera blifva en medborgare i detsamma, så lange det har qvar sim Cesar. Hans här har blitviv hvitt, gramelsen och udandet ha graft sina säror i hans adla avsigte — men detta ljafva, förklarade oga ar allt ännu detsamma, och 1 ögonen liggor hjertat. Ensam lefver Victor Hugo der på Hauteville-House, men omguven af den ljutvaste tamiljelycka, hvilken odet laut honom få behälla ull tröst för allt hvad han förlorat. Annu lefver hans ädla maka, som han på satt och vis eröfrat med sina torsta sånger; hans dotter, som ännu är qvar hos honom, vårdar hans älderdom; haus begge soner, Charles och Frangois, al hvilka den senare redan som ofversättare at Shakespeare forvärtvat sig eu namn, utgöra haus stolthet. Han älskar barn annu som tordom, Hvarje onsdag gitver han ät temton små barn, utvalda bland öns satugaste, en middagsmåltid, vid hvilken han sjelf och hans familj besorja serveringen, Pa detta vatt söker han att, såsom han yuwrat sig 1 out bret, göra jemulikheten och broderligheten der a landet tforstädda. Några andra förvisle, som bo på ön, besoka honom, och de tillhöra hans familj. Då och då kommer någon gammal van öfver hafvet, för att trycka hans hand, och den är hans broder. Statskuppen har rumerat Victor Hugos förmögenhet; det var med möda han kunde radda nägra lemningar af densamma och åter i någon män rangera sig genom arbete. Forst senom honorarier tör les Miserables, hvilket lär ba uppgått till 400,000 tranes, blef han åter en vamaende man, om också icke ullrackligt, tor att kunna, såsom han det önskade, ulltredsställa sin passion för välgorenheren. Genom köpet af Hauteville-House har han erhållit en engelsk medborgares okränkbara rartigheter. Hans hus är hans borg, och alla kejsar Napoleons ansträngningar skulle numera vara törgätves att få honom aflägsnad ifrån Guernsey på samma sätt som han först lyckades alt fördrifva honom från Belgien och från Jersey. Emot en sjerde landstörvisning har således Napoleons store bannlyste vetat att sätta sig i säkerhet, och han kan nu åtminstone bo ibland ett halffranskt folk med det varmt älskade fäderneslandet ständigt for sina ögon, Victor Hugo håller hundar, foglar, blomwor — allt detta älskade han redan i yngre år; nu, i förvisningens ensamhet, älskar han det dubbelt högre. Snart skall han också lägga sig till en häst och en vagn, för att kunna åka genom ons yppiga fält och inbjudande trädgärdsgångar. Ty åldern tager också redan ut sin rätt och spatsertärderna, hvilka skalden dagligen plågar göra långs hafsstranden, kunna icke alltid sträckas ut så långt han det önskade. Och likväl är han ännu