Göteborgsposten – 2 september 1862, sida 1

Ä— W. qWW-W--— göra starka bålverk mot dess gamla arfliende på andra sidan kanalen. Alltifrän den tid de djerive normannerne eröfrade England, äro också dessa bar, ursprungligen bebodda af celter, delar af det stora briti-ka riket. De ha sin egen gamla författning, sitt eget parlament; drottvingen al England herrskar öfver dem, men de utgöra dock republiker för sig. Många gamla normanniska slägter ha der nedslagn sina bopålar; några af dem ha sforbhfvit fornäme egare al seingeurier, och otver portarne till deras borglika slott ser man ännu de mossbelupna vapnen från den tid, då deras torfäder med Wilhelm Eröfraren drogo öfver hafvet till Hastings; andra ha deremot blitvit köpmän. Det öfvervägande antalet af befolkningen är af fransk stam; de infödde celterne ha blandat sig med dem; de invandrade engelska familjerna letva isolerade på barne. Engelskt och franskt i vänlig motsats visar sig här uti allt, i seder, språk, lefnadsätt och lagar. Men derjemte har öboarnes karakter, som vill vara någonting särskildt för sig och hvarken sympatiserar med Frankrike eller med England, bibehållit sig i sin gamla sjeltständighet. Liksom de fornne normannerne, äro också innevånarne på dessa öar djerfve sjömän. Af många slägter har hvarje man, son elter far, gått till sjös, och otalige ha i hatvetvågor funnit sin graf. Ofta, når sonen af dessa öar efter länga färder ändtligen återser sitt hemlands klippiga kuster, rycker stormen hans fartyg in 1 hvirfveln eller vräker det upp på en klippa, och han får do i åsynen af sitt länge saknade fädernesland. Ty de gamla celtiska gudomligheterna bo ännu omkring kusterna af dessa öar och bringa listigt undergång öfver seglaren på de dolda retven och i de brusande bränningarne. Men så vildt också hafvet och så ogästvänliga de klippiga kusterna än äro, så paradisisk ljuflig är naturen på sjelfva oarne. Der blomstrar en italiensk vegetation med nordisk friskhet, bakom de blomsterfyllda trädgårdarne stracka sig saftiga ängar; rika, lummiga skogar susa omkring byarnes vackra och prydliga byggnader. Murgrön i rika guirlander shugrar sig från gren till gren, från klippa till klippa; vinrankor linda sig omkring hvarje hus från grund vill tak — allt grönskar, allt blommar, allt doftar, hafvets flåkt, som kommer ötver land, och blommornas fläkt, som drager hän öfver hatvets vågor. Guernsey är näst Jersey den största af dessa normanniska öar. Tätt invid hafvet hojer sig amfiteatraliskt hufvudstaden SalntPierre med sina ålderdomliga byggnader, at hvilka många förskrifva sig ända ifrån normannernes tid. Saint-Pierre har omkring 18,000 invånarne; gatorna äro trånga, husen tro utstyrda med runda fönster och sällsamna sniderier, och emellan dem stå lemningar if uråldriga torn med runda fönster och spetsDägs-portar. Vinklar och trappor finnas på ula gator, hvilka alla löpa backe upp och packe ned. Ej ett enda hus är utan trädgård, j ett fönster utan blommor, ej ett bord i ummen utan en bukett. Och karlarne så lugtige och krattige, fruarne och flickorna så dhagliga, som om de verkligen härstammade rån de ss6er, hvilka enligt ons gamla sagor örst skapat, bebott och befolkat henne. Vi klifva upp för gatornas i zigzag lövande trappor och komma så upp till den yare och skönare stadsdelen på bergets rånga platå. Der står en mörk, ärevördig syggnad med en trädgård utanfor, i hvilken äxa pinier och lagrar, med ett rundbågsegntak öfver den rödaktiga ingångsporten, ned breda och höga fönster, hvilka med dy tert allvar tyckas blicka ned på hafvet och