Göteborgsposten – 1 september 1862, sida 1

syra timmar för att tillryggalägga de 47! engelska milen. Det finnes talrika stationer, ofta midt i skogarne, hvarest blott få arbetarekojor stå. Örverallt gjorde man halt, ehuru nästan ingenstådes någon passagerare steg af eller på. En af de skönaste stationerna år den ungefär nio mil från Panama, i en kitteltormig dal belägna byn Paraiso. Här bar man på vissa ställen huggit ut skogen och man har utsigt ända till kullarne rundt omkring. Innevänarne i byarne äro neger, mulatter och mestizer, hvilka hutvudsakligen finna sin utkomst såsom arbetare vid banan. Få mil längre fram kommer man tll starionen Culebra, eller såsom innevånarne bruka kalla den the Summit (spetsen). Detta är den högsta punkt på hela hnien och vattengransen mellan Rio Graude och Rio Chagres. Det betydligaste nybygge mun under vägen passerar är stationen Matachin, en vidsträckt by, hvilken dock blott är bebodd af negrer, mulatter och Gembros. Såsom jag redan förut anmärkt, invandrade vid jernbanans anläggaude största delen af öns nuvarande svarta betolkning, lockad af de höga urbetslönerna, från Vestindien och isynnerhet Jamaika samt nedslogo sig sedermera utefter jernbanan i små men nätta och renliga hyddor. Liksom de under jernvägsarbetena voro de enda som kunde bjuda det tropiska klimatet trots, så äro de äfven nu bland nybyggarne de, hvilka synes na den största framgången. De se alla friska och välfödda ut. Alla nybyggarne visade sig särdeles väl och renligt klädda. Visserligen hände det sig så att det var söndag då jag passerade näset, och hvarochen var derföre iklädd sin söndagsdrägt, hvita byxor, hvit skjorta och en smalbrättad fin halmhatt. I närheten af stationen Barbachoa glädjes den resandes hittills blott på naturskönheter frossande öga äfven af ett storartadt industrielt arbete, en 600 fot lång jernbro, hvilken är bygd öfver Chagresfloden. På en uf Cerros vester ut från Barbachoa var det som Nunez de Balboa för första gången öfverskred höjdkammen emellan Stilla och Atlautiska hafvet och, från sin stånd, unkt betraktande näset som blott en handfull jord, måtte känt sig som en cröfrare hvars blick omfattade hela verlden. Sista delen af banan vid atlantiska sidan leder öfver stora träsk, hvilka gjorde jernvägsanläggningen utomordentlig dyrbar och svär. Aspinvall, utgangspunkten för banan, ligger på en liten ö hvars yta till tre fjerdedelar är betäckt af moras och tropiska träskväxter. Man valde väl detta ställe, trots dess högst osunda klimat, hufvudsakligen af det skäl att redden vid Limon Bay erbjuder skepp af alla storlekar en säker ankarplats. Den lilla blott 7,000 fot långa och 5,800 fot breda ön är efter det derstädes mycket ofta förekommande fruktade giftträdet IHippomane Mancinella ännu benämnd Isla de Manzcnillo. Den aftråddes år 1852 af Nya Granadas regering till det amerikanska jernbanebolaget. Aspinwall eller Colon räknar nu 1,500 innevånare hvaraf 150 nordamerikanare och engelsmän; resten består af negrer och mulatter. Den lilla staden erinrar med sina sirliga hus ovilkorligt om de nya settlements i nordimerikanska staterna. Här fIinnas utom tjentemännens bostäder äfven bolagets varudepöer och verkstäder. I de senare äro 700 arvetare sysselsatte. Allting införas från Nordmerika, tillochmed lifsmedlen. Äfven i Aspinwall har under de senare ren helsotillståndet varit mindre ogynsamt än inder de första nybyggarnes tid, då Chagresfedrn vann en förfärlig ryktbarhet, och ingen nnevånare, som uppehöll sig derstädes längre id än två månader, blef förskonad från häfiga feberanfall. Ännu är dock ett längre uppeväll i dessa sumpiga trakter hotande för hel