Göteborgsposten – 30 augusti 1862, sida 1

Det är besynnerligt, att ju snabbare man reser, dess tråkigare blifver resan. Förr, när man gick med segelfartyg och reste på skjutskärror, roade man sig under vägen; man hade motgångar och äfventyr, man gjorde bekantskaper och muntrade sig med sina reskamrater. Nu sätter man sig på ångbåtsdäcket eller i ett hörn af kupen, och räknar stationerna; man förargar sig öfver hvar minut som går undan och tycker att vägen aldrig tager slut. Sitt ressällskap har man i fickan ; det är hr Bedecker eller hr Grieben, eller någon annan lärd och berest Ciceron, inbunden i rödt shirting. Jag hade på denna resa medtagit hr Gustaf Thomses Sverige såsom vägvisare och tidsfördrif på resan. Den är ett mycket ändamålsenligt, anspråkslöst och förekommande ting, som för 1 rdr 25 öre ledsagar hvarje främmande ända från Ystad till Haparanda — och likväl voro vi nära att flera gånger komma i oenighet. Felet låg uppenbart på min sida. Jag var förtretad öfver att jag icke hade fått min följetong färdig, Der ligger Strengnäs, sade min ledsagare. ,Det var i forntiden ett berömdt offerställe och sedermera sätet för en af de mäktigaste biskoparne. — Och hvad är det nu? — afbröt jag tvärt. En liten stad med 1,349 innevånare,