Göteborgsposten – 30 augusti 1862, sida 1

till och med blifva af nöden att hålla isfri kommnnikation med hafvet öppen hela rintern, helst om en bibana skulle komma att dragas från vestra stambanan till någon alltid öppen hamn norr om Uddevalla. Men huru skulle man här kunna åstadkomma tillräckligt med hoteller för de resande? Det vill synas som sådant redan borde varit påtänkt af den enskilda spekulationsandan, och det kan ju hända, att något af de många nya hus, som i sommar rest sig, äro afsedda för sådant ändamål. Men småplotter uträttar härvidlag intet. Bolag måste bildas, för att på en gång göra något stort. Hvarföre kan t. ex. ej den gamla planen om f. d. sockerbrukets förvandling till hotell ånyo upptagas, helst nu då brunnsparken redan är så godt som till spillo gifven? Eller finnas ej andra lämpliga lokaler att aptora, t. ex. Arbetshuset, qvarteret å Drottningtorget? Eller, om allt detta ej låter realisera sig, om den enskilda företagsamheten fortfarande slumrar, skulle det för en stad, sådan som Göteborg, vara för tidigt att skaffa sig ett hötel de ville, ett stadshus? Man skulle t. ex. genom inköp af bypoteksföreningens hus och genom någon vänlig ötverenskommelse med kronan om högvakten kunna å dessa så väl belägna tomter åstadkomma ett dylikt och då på samma gång sorverkliga den vackra teckning till en storartad facad å Gustaf Adolfs torg, hvilken alltsedan Börsens byggnad såsom en framtidshägring skymtat åt en af väggarne i Porgerskapetäld-tes lokal. Förslaget är djerst och stort, men hvad är väl för stort och för djerst för Göteborg? Svaret läses bäst å de nyutkastade planerna till stadens blifvande utvidgning. Tidningarne hafva i sina notisafdelningar så litet sysselsatt sig med det höga besök vi haft under veckan, neml. af fru Jenny LindGoldschmidt, att äfven något återstår för krönikeskrilfvaren. Hennes passage genom staden var ej utan sin komiska sida. Sedan det blifvit kändt, att hon i tisdags skulle ankom: ma med eftermiddagens bantåg hade vid banhallen och utanför stationshuset samlat sig en menniskomassa dubbelt större än den som under veckorna mottagit någon af hertigarne. På banhallen trangdes man förfärligt, passagerarne stego ur sina kupeer, ingen visste hvem eller hvar den utmärkta artisten fanns. Man var nära deran, att draga hädan och förklara det hela för en anka, då man plötsligt ser en djupt beslöjad dam stiga ur en första klassens vagn. Det mäste vara hon, hviskades. Lika mystiskt beslöjad steg hon i en vagn och försvann — folkmassan trodde sig hafva sett fru Lind-Goldschmidt och hade äfven i sjeltva verket sett hennes kläder. Senare på aftonen sågs visserligen den frejdade sångerskan ute, någon minut obeslöjdad, men få som mötte henne anade då att det var hon. Dock Göteborg kan när som helst se Jenny Lind, sådan hon var, när hon som mest hänförde; ty vi hafva i Göteborgs museum ett af Wilh. Wohlfart måladt porträtt, sramstälande henne som Norma.