Göteborgsposten – 25 augusti 1862, sida 1

-— mynt försvinna såsom gångbart mynt och blit va, liksom medaljer, juveler eller andra lyx och prydnadsartiklar, varor at fluktuerand värde, hvilka köpas och säljas efter mode eller behofven på marknaden. Bretmatr ken, som regeringen utgifvit för att möta et ulltälligt bryderi tororsakadt derat, att silfret in samlats af jernvågsoch oumtbusbolagen, och for att hindra utgifvandet af poletter såson reda penningar tor vården under en dollar har af finansministern mr Chase gjorts ul basis för en fullständig revolution inom myn tet. Före kriget kunde guld, fastän det sal lan syntes, alltid fås, och tills för en manac sedan kunde den, som gaf en pappersdolla för en cigarr, ett glas ol eller en tur i om. nibus, alltid få i vexel tillbaka silfver och kop par. Men från och med d. 1 aug. skola bret märken, icke lämpliga till att klistra på bre men vexlingsbara på hvarje postkontor mo tunnare och battre märken, hvilka äro merlämpliga för ändamålet, göra tjenst som 10 cents, fem cents, tjerdedel och half dollars De stackars metallerna äro ställda under in. terdikt och förbehållna till väganlaggningar i — Utopien. Den medgörliga allmänheten anser allt förhålla sig riktigt; och de få personer, som nedläta sig till att begrunda frågan, äro så starkt ingilna af de japanesiska principerna, att man tydligen kan se att detta studium är nytt för dem. Värt land, säga de, har uffantliga hjelpkällor. vi behöfva guld och siltver endast för handelu med utlandet. Vår jord frambringar alla de födoämnen, och beqvämlighetsartiklar som vi behöfva, och hvad fabrikorna angår, så hafva vi kol, jern, skickliga arbetare och uppfinniogsrika snillen, och vi skola berga oss utan främmande artiklar, tills vi kunna fabricera allt hvad vi sjelfva behöfva. Europa är för oss ingenting. Skulle det ock i morgon sjunka till hafvets botten, skulle vi likval vara rika och måktiga. Vi behotva endast penningar för samfardseln inom oss, och bresmarken om lem cents och så vidare äro lika goda för andamälet sou: de pappersdollars vi hittills brukat. Hvad år penningar? Ni kan icke äta eller dricka dem, eller kläda er med dem; och om ni kan förskaffa er mat, dryckjom, kläder och alla andra nödvändighetseller lyxartiklar genom papperssedlar, till hvilka alla hysa förtroende, hvad behöfs väl då guld och siltver? Men antag?. säger en äldre financier, t. ex. John Bull, att efter någon tid ingen hyser fortroende till papperecents och dollars, utgifna i oändliga qvantiteter, och att Nordstaternas sedlar endast representera 5 eller 10 pret af dess nominela värde? Huru skall det då gå? — Åh, det skall nog gå bra, svarar Jonathan, ViIi hafva sådana ofantliga ressurser, att ingenting kan skada oss, Vi skola icke alltid bygga vår regering och vårt sociala system på europeiska principer. De som innehatva sedlar, då dessas värde börjar falla, skola naturligtvis lida förlust. Men hvad gör det? Vi kunna alla gå in på att förlora något, utan att derföre grina illa. Vi äro ett stort folk och det ar icke lätt att ruinera oss. Och om vi bli ruinerade, kunna vi frigöra oss från gamla skulder och börja på nytt. Vi hafva stor kraft alt åter förtjena. Och om vi dessutom icke äro Europa någonting skyldiga, hvad rättighet har Europa då att kritisera eller beklaga oss? Må det gamla Europa sköta sina egna angelägenheter och stötta under, om det så behagar, sina gamla ruttna troner och aristokratier. Vi äro en framtidens nation och kunna våga ett krig samt betala det efter våra egna principer. Så låter diskussionen. I dag har äfven den nya tulltariffen trädt verksamhet; men eftersom de gamla tulljonstemännen skola få betydligt mindre att