Göteborgsposten – 23 augusti 1862, sida 1

2 — Våra flanörer sucka under värmen, för hvilken de knappt finna ett skydd i Trädgårdsföreningen eller ett botemedel i bassinen (hvilken, i förbigående sagdt, i går var förvandlad till en större mjolkbunke eller ett lervällingsfat genom ett jordras längre upp i eltven) eller i sodavattnet med is; husmödrarne förarga sig öfver att hvarken kött eller fisk håller sig och sedan öfver de välsignade flugorna, hvilka nu först till sitt fulla antal framkommit och med barnslig nyfikenhet skola lägga sig i allt, från vattenglaset till vinpokalen, från gröten till syltet — ja, hvilka ej ens i sin påflugenhet låta den middagslurande mannens näsa vara i fred. Horribla odjur, hvilka ännu i natten surra omkring oss, och under sin korta tillvaro ej ens hatva ro att skänka sig hvilans och sömnens njutning, till eder må man väl med filosofen ropa: vänta, det blir väl vinter! Må dock solen gerna steka oss och flugorna söka att äta upp oss; helre en sommar med sådana små obehag, än en sommar med idel köld och regn. Må vi sent behöfva att gripa till våra paraplyer och höstplagg; må ännu länge solen ,,peta oss uti nacken och vänligt påminna oss att njuta af den snabbt förbigående vackra årstiden; må ännu länge en liten vacker fot visa sig på trottoirerna utan något guttaperchafodral, och må slutligen ännu en frist gifvas brunnsparkens almar att om möjligt försöka reparera sig. Dock, äfven om vi ej hade almanacka, skulle vi likväl lätt kunna märka hvad tiden lider. Kritan börjar så småningom försvinna från fönsterna, det blir fuktigt och dimmigt frampå aftonen i trädgårdsföreningen och trottoirerna börja blifva befriade från de många skräpiga ställningarne, hvilka både generat husegare och grannar, för att ej tala om den stora allmänheten. Som sagdt ställningarne försvinna och våra blickar mötas i stället at antingen alldeles nya eller ock magnifikt omklädda palatser, hvilka stå redo att mottaga sina från utlandet, eller från svenska brunnsoch badorter återvändande bebyggare, de der under sommaren äfven så godt sig göra låtit sökt reparera sina jordiska hyddor, under det bostäderna i staden såsom mera stationära måst inskränka sig till huskurer. De hemmavarande ha på bästa sätt fått söka knappa in på staten och göra det beqvämt för hyresgästerna. Sålunda förvandlas förmaket till pigkammare och tamburen till sofrum; en handlande får stänga sin butik endast för lermassan ; hattbutiken flyttas in i skoboden (ytterligheterna beröra så ofta hvarandra här i lifvet!) och skoboden får krypa i skrinet tillsvidare (om sommaren behöfver man ju knappt skoplagg!) Man väckes ur sin ljufva morgonslummer af murares slammer och äfven på den klaraste dag måste man spänna sin paraply öfver sig vid utgåendet, för att ej blifva stenad, få en fläck på sig (det är godt när sådant kan afvärjas genom en paraply!) eller slippa skåda förmycket af de underbara kalklangerskorna. Allt går dock öfver, så ock reparationerna. Mot höstsidan står staden åter putsad och fin. Alla äro belåtna och glömma lätt den lilla förtreten under sommaren, med undantag af hyresgästerna, hvilka väl ändock ytterst blifva de som få betala emaljeringen. En granskning af hvad i sommar bhfvit vidgjort för privata hus kunde vara på sin plats; men det är bäst att dermed ännu dröja, till dess samtliga hafva fullbordat sin toilett. Förbigås bör dock ej ett publikt arbete, som nyligen blifvit afslutadt och hvilket torde röna enhälligt erkännande. Den utmärkt vackra Stora Nygatan, stadens kanske ståtligaste gata, har neml. i sommar blifvit omlagd med tuktad sten. Det var förut med fasa man försökte att vandra denna stråt, ba