Göteborgsposten – 23 augusti 1862, sida 1

från det eleganta Frascatis till något hus, der man ej generar sig för att släppa in en man med en trasig rock eller en man med ingen rock alls. — Godt svarade min vän; vi behöfva ej gå utom Palais Royal, för att finna det slags sällskap ni önskar. Här ligger just rätta platsen rakt framför oss, — enligt alla uppgifter ett så äkta skurktillhåll som vi möjligen skulle kunna önska att se. Då vi kommit upp för trapporna och lemnat våra hattar och käppar hos dörrvaktaren, insläpptes vi i det förnämsta spelrummet. vi funno ej många personer der församlade; men ringa som antalet, af dem var hvilka sågo upp vid vårt inträde, voro de alla typer — bedröfligt trogna typer — af sina respektiva klasser. Vi hade kommit för att se bedrägliga spelare; men dessa män voro något värre. Det finnes en komisk sida, mer eller mindre skönjbar, hos alla riddare af kortleken — men här fanns blott tragedi — stum, hemsk tragedi. Tystnaden i rummet var ryslig. Den magre, bleke unge mannen med långt hår, hvilkens insjunkna ögon vildt följde korten, teg stilla; den fete pussige spelaren, som ihärdigt satt och punkterade, för att uppteckna huru många gånger rödt vann och svart vann, yttrade icke heller ett ord; den smutsige, skrynklige gamle mannen med gamögonen