Göteborgsposten – 23 augusti 1862, sida 1

var tillochmed ej sällsynt, att han slog den person som stod vid rodret. Att döma af kaptenens journal hade dessa upptuktelser ett par gånger förut gifvit anledning till upproriska uppträden å folkets sida. Sä skall det den 16 Nov. ha varit en ordstrid emellan timmerman Utterberg och kaptenen, under hvilken den förre bad kaptenen icke tänka på att slå honom, enär det skulle kosta en af dem lifvet, I journalen stod under d. 24 Nov. en annan berättelse om att en matros vid namn Hendriksen efter att ha fått stryk tillkallat den öfriga besättningen, och dervid hade Utterberg yttrat att han tagit hyra hos en kapten och icke hos en rackardräng. Förbittringen förde ändtligen till beslutet att kasta kaptenen öfver bord och att för egen säkerhets skull äfven offra sonen, ehuru man var nöjd med honom. Mordet blef aftaladt några dagar förut. Hvem som var anstiftare af komplotten lyckades man ej under ransakningen att utforska. Vid middagsmåltiden samma dag som mordet begicks blef det bestämdt aftaladt, att ifall kaptenen icke på aftonen gåtve besättningen mera bröd, skulle han och sonen kastas öfver bord. Manskapet höll sig stilla tills kl. 5—6 på eftermiddagen, då skeppet skulle vända och hela besättningen vara på däcket. Matrosen Kuhlman stod vid rodret och styrmannen gick ned för att ansa ett sjukt ben. Då manövren var utförd, gingo sex man fram till kaptenen och begärde mera bröd. Slutligen gaf kaptenen efter så tillvida, att han lofvade, det de följande morgon skulle få mera bröd. Dermed ville dock matroserna icke låta sig nöja. En ny öfverläggning följde emellan dem, och då de icke trodde kaptenens löfte, fördelade de rollerna vid mordet. Peter Klever, son af en bränvinsbrännare i Riga, yttrade först: ÅJag tager öfverstyrmannen på mitt samvete. Som skid härtill uppgaf han sedermera under ransakningen, att han trodde det en mördare alltid borde påtaga sig den mördades synder, och han föredrog derföre att mörda öfverstyrmannen, som var en beskedlig man och oskyldig till manskapets lidanden. Till honom slöt sig en annan sjöman. Matrosen v. Ehren utbrast då: Råval, eå vill jag taga den gamle på min del, och deri instämde Utterberg. Sedan planen blifvit antagen skred man till densammas utförande. V. Ehren skall ha ropat: Holloh, gossar, angrip nu! Derpå trädde han fram till kaptenen, som stod vid styrbordssidan, slog sina armar om hans hals och släpade honom, understödd af Utterberg och en annan, till midten af skeppet. Kaptenen blef derefter lagd på relingen och utan stort motstånd kastad öfver bord. Öfverstyrmannen stod i aktern och loggade, men skyndade till då han hörde fadrens rop om hjelp; han anfölls äfven och blef kastad öfver bord före fadren. Nördarne gingo derefter ned att äta och dricka. Det var ej tal om att tillegna sig kaptenens penningar. Styrmannen Lorentzen, som först vid de drunknandes ångestrop kommit upp på däck, tvingades att bli skeppets förare. Det talades om att sätta det på grund på jutska kusten, för att det skulle se ut som hade kaptenen och förste styrmannen omkommit af en olyckshändelse, men redan nästa dag var skeppet i nöd vid Godvinbankerna. Samtlige de brottslige erkände efter hand sina brott och blefvo dömda till döden, hvilket straff de äfven undergingo. Lorentzen blef liksom kajutvakten tullkomligt frikänd.